I boken De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon belyser Klas-Göran Karlsson de fakta som visar på att Seyfo var ett folkmord. Foto: Atlantis bokförlag

Gunvor Hildén på Uppsala Nya Tidning har recenserat professor Klas-Göran Karlssons bok om Seyfo ”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon” och menar att Seyfo har hamnat i ett dödläge.

Gunvor Hildén ger en bra bild av Klas-Göran Karlssons bok om Seyfo som dels beskriver vad som hände med de kristna minoriteterna i Turkiet 1915 och hur konflikten ser ut idag mellan armenier och turkar. Dessvärre tar hon inte upp andra minoritetsgrupper, som syrianer (araméer), som också drabbades av ungturkarnas strävan att skapa en ren turkisk och muslimsk stat.

I sin recension skriver hon om en kamp mellan ett erkännande och ett förnekande. Armenierna betraktar Seyfo som folkmord medan turkarna ser det som ett inbördeskrig. År 1965 på 50-årsdagen av folkmordet uppmärksammade armenierna Seyfo och turkarna kontrade med sin förnekelseapparat för att bland annat slippa undan från ekonomisk ersättning till offren.

Gunvor Hildén tar upp den fortsatta konflikten mellan turkarna och armenierna som vill ha ett erkännande för Seyfo där hon beskriver läget som ”En gammal konflikt i dödläge”. I kölvattnet av den konflikten får turkiska elever inte lära sig något om Seyfo och journalisten Hrant Dink har fått sätta livet till för sin kritik av den turkiska folkmordsförnekelsen.

Lundaprofessorn Klas-Göran Karlsson är i alla fall övertygad om att morden på armenier, syrianer (araméer) och pontiska greker var planerad trots att det inte finns några dokument som visar att ungturkarna fattade ett formellt beslut om Seyfo, menar han. Saken gör det inte lättare när Turkiet inte vill öppna sina arkiv för forskare.

En annan sak som Karlsson är övertygad om är att första världskriget har varit en förutsättning till att Seyfo drabbade de kristna minoriteterna. Det kaos som bröt ut i Osmanska riket blev en anledning för turkarna att driva fram folkmordet. Han belyser också att armenierna själva inte var främmande för våld. Efter Seyfos slut mördade bland annat armenier två ansvariga ungturkiska ledare i en hämndaktion.  

Gunvor Hildén avslutar med att beröra frågans aktualitet med tanke på att Turkiet vill komma in i den europeiska gemenskapen och kan förvägras medlemskap på grund av förnekelsen av Seyfo.