Den 24 mars 2015 godtog det armeniska parlamentet en proposition där man nu fördömer folkmordet på greker och syrianer (araméer) som begicks av ottomanska riket 1915-1923.
Propositionen antogs med 117 röster för och inga röster emot. World Council of Arameans (WCA) som är ett NGO i FN och representerar syrianer (araméer) över hela världen, välkomnar Armeniens erkännande av folkmordet.
Den armeniska kommittén för utrikesförbindelser hade tidigare stått bakom förslaget som ledde till en sund debatt i parlamentet. Diskussionerna hänvisade till flera internationella resolutioner och konventioner för att styrka beslutet. Detta inkluderade Förenta Nationernas generalförsamlings resolution 96 från 1946 om folkmord, 1946 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord och 1968 års konvention om hur begränsningar i lag mot krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte ska kunna lagstadgas.
Det syrianska (arameiska) folket är ursprungsbefolkningen i sydöstra Turkiet och liksom armenierna och grekerna, drabbades de av en systematisk förintelse där ottomanerna med hjälp av många kurdiska stammar stod som förövare. De som lyckades fly folkmordet fortsatte att lida med rädsla för sina liv med ständig förföljelse och massakrer som vardag i sydöstra Turkiet. Detta har nu lett att en stor diaspora lever i exil i hela världen.
Det är ett historiskt faktum att Turkiet utplånade över 1,5 miljoner armenier, men ottomanerna stod även för den systematiska förintelsen av syrianer (arameér) och greker. Henry Morgenthau, USA: s ambassadör till det ottomanska riket (1913-1916), vittnade om följande om den etniska rensningen:
”Och nu ungturkarna, som antagit så många av [Sultan] Abdul Hamids idéer, tog även till sig hans policy mot armenierna. Deras passion för att ”turkifiera” nationen tycktes logiskt kräva utrotningen av alla kristna – greker, syrianer och armenier … De skulle förinta alla greker, syrianer, armenier och andra kristna, flytta muslimska familjer in i deras hem och gårdar, och säkerställa att dessa områden inte skulle tas ifrån Turkiet på samma vis”(Ch. XXII).
World Council of Arameans president Johny Messo välkomnar resolutionen och tillägger: ”Under 100-årsminnet av det ottomanska folkmordet på armenier, greker och araméer, står vi kvar vid ett vägskäl. För att kliva in i en ljusare framtid, måste stater kunna erkänna sitt förflutna och besluta om de vill förbli fast där eller blicka framåt. Precis som den tyska staten erkände Förintelsen, skulle det gynna den turkiska staten att komma till rätta med de mörka sidorna i sin historia, förenas med offren, och vinna respekt och uppskattning av världssamfundet. Under detta år ber vi alla världens regeringar, särskilt Turkiet, att gå i det armeniska folket linje.”
WCA skriver slutligen i sin text att man vill redogöra kring eventuella missuppfattningar gällande hur man benämner folkgruppen på armeniska:
”I erkännandet av folkmordet på syrianer (arameér) hänvisar det armeniska parlamentet till folkgruppen som ”Asori.” På armeniska är det väl känt att ”Asori” och ”Asoreren” betyder ”syriska” människor som talar det ”syriska” språket. Detta är ursprungligen grekiska termer för de semitiska (hebreiska och arameiska) namnen på det ”arameiska” folket och språket. Historiker, lingvister och forskare i armeniska studier bekräftar alltjämt det historiska och språkliga faktum att ”Asori” bör översättas som ”syrier”. ”De har också tydligt klargjort kring den något förvirrande översättningen av den liknande engelska termen ” Assyrian ” som på armeniska ska översättas till ”Asorestants’i”.