I takt med att syrianer (araméer) fortsätter att utsättas för fruktansvärda handlingar i Irak och Syrien undrar allt fler om vad som händer om dessa IS-terrorister som begår dessa brott söker sig till Sverige?
Elisabeth Massi Fritz och Martin Soner på Advokatbyrån Elisabeth Fritz svarar därför på frågan ur ett straff- och migrationsrättsligt perspektiv.
Jämfört med många andra länder tar Sverige emot en stor skara flyktingar som flyr krigshärjade områden. Merparten av dessa utgörs onekligen av krigets offer. Men en liten del av de som kommer till Sverige är sannolikt krigsförbrytare som söker sig en fristad i Sverige. Med hänsyn till de ytterst allvarliga brott det ofta är frågan om här är det av synnerlig vikt att Sverige inte är ett land där sådana gångna gärningar glöms bort. Frågan är av betydelse inte bara för rikets framtida säkerhet men också för krigs- och brottsoffrens rätt till upprättelse. En effektiv lagföring för dessa brott och begränsningar i rätten till asyl för dessa personer är en förutsättning i strävan efter dessa målsättningar, säger Martin Soner.
Olika former av krigsförbrytelser har sedan länge varit reglerade i svensk straffrätt. Till följd av Sveriges internationella åtaganden enligt Romstadgan har Sverige nämligen en plikt att utreda och lagföra krigsförbrytare som befinner i Sverige. Sedan 2014 finns även en ny lag som reglerar dessa brott; lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Lagen straffbelägger till exempel folkmord vars syfte är att helt eller delvis förinta en etnisk, nationell eller religiös folkgrupp genom att döda, att tillfoga medlemmar ut folkgruppen svårt lidande eller att påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen förintas. Lagen straffbelägger även brott mot mänskligheten; en gärning varigenom man dödar eller begår ett annat allvarligt brott som ingår i ett omfattande eller systematiskt angrepp som är riktat mot en grupp civila. Gärningarna straffas med fängelse mellan 4-18 år eller fängelse på livstid.
Martin Soner menar vidare att lagen måste anses vara tillämplig för många av de brott som vi idag vet sker i såväl Syrien som Irak. För att lagen ska kunna tillämpas och förbrytare straffas i enlighet med denna krävs dock att förövarna anmäls och att det i sedvanlig ordning föreligger tillräckligt med bevisning för att kunna finna brotten styrkta utom rimligt tvivel. Detta utgör en stor utmaning. Dessa brott är nämligen mycket svårutredda. En anledning till detta är att brotten ofta anmäls och utreds en lång tid efter att de har skett vilket innebär att bevisningen är mer svårtillgänglig och i vissa fall förlorar styrka. En annan anledning är att brotten har skett utomlands vilket innebär att bevismedlen, i form av vittnen och teknisk bevisning oftast inte finns omedelbart tillgängliga.
En förutsättning för att dessa brott ska kunna utredas överhuvudtaget är att det sker en anmälan. Polisanmälningar kan göras av såväl myndigheter som individer. En myndighet som har en viktig roll i detta arbete är Migrationsverket. Migrationsverket är oftast den myndighet som först kommer i kontakt med invandrande flyktingar. Om Migrationsverket har anledning att misstänka att en person har begått krigsförbrytelser i hemlandet måste Migrationsverket göra en anmälan till polisen.
Att identifiera misstänkta krigsförbrytare är också viktigt för frågan om personen ska beviljas asyl i Sverige eller inte. Om det finns synnerlig anledning att anta att en person har begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, är personen utesluten från att anses som flykting och kan därmed inte få uppehållstillstånd av skyddsskäl. Dock återsänder inte Migrationsverket personer till länder där de riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling då detta inte är förenligt med bland annat Europakonventionen. Istället beviljas sådana personer tillfälliga uppehållstillstånd i avvaktan på möjligheten att återsändas till hemlandet. Säkerhetspolisen ansvarar för att dessa personer kontrolleras om det finns ett behov i syfte att förebygga brott mot rikets säkerhet och terrorism.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att hanteringen av inkommande misstänkta krigsförbrytare utgör en mycket svår balansgång mellan olika grundläggande mänskliga rättigheter. Framförallt är det ett befogat krav på rättssäkerhet och en hantering som ligger i linje med samhällets värden kontra en rättighet att få upprättelse för begångna brott och att kunna känna sig trygg, avslutar Martin Soner.