”För mig är Turabdin landet som håller syrianernas pärlor i sin hand”

DEBATT I januari skrev jag i en debattartikel att det gynnar syrianerna att skapa en stark existens i Turabdin, där vi har vårt kulturarv, våra kyrkor, gårdar, kloster och vår historia. Och vem vet, kanske vår framtid?  

Syrianerna har sedan flytten från Turkiet levt i Syrien, Irak, Libanon och Palestina-Jordanien, och självklart också Amerika, Europa och Australien. Idag lever fåtal syrianer kvar i Turabdin och vi riskerar därmed att överge vårt kulturarv, när vi egentligen bör bevara det vi har kvar genom att stärka vårt existens där. Varför är det viktigt?  

Jag vill påstå att vi som folkgrupp försvagas med varje generation som kommer, både i ursprungsländerna och i diasporan. Mycket för att den äldre generation håller på att ta med sig sina berättelser och livshistorier i graven. De har sina minnen och ser skörden av sina hårda liv gestaltas i barnen och barnbarnen. Barnen kämpar oftast hårt för att hitta överlevnadsvägar. De arbetar hårt för att skapa trygghet åt sina barn och många gånger förvandlas tryggheten dessvärre till rotlöshet, historielöshet, identitetslöshet, rastlöshet och många andra -heter.  

Det finns risker för att den kulturella identiteten, som hittills har kunnat bevaras, kommer att försvagas och så småningom glömmas bort. Det är därför viktigt för den kommande generationen att ha en plats att falla tillbaka på, och än finns det kanske en liten möjlighet att skapa denna plats i Turabdin. De svårigheter som vi går genom som folkgrupp stärktes av mina besök till Turabdin. I fäderneslandet kände jag en bottenlös sorg över kyrkorna och de bortglömda byarna och gårdarna. Men jag insåg också att det finns möjligheter att förhoppningsvis kunna rädda det som finns kvar.              

Ska man kämpa för det som finns kvar? Eller ska man låta processen förlöpa utan att styra?  Min inställning är att vi bör kämpa eftersom det är våra rättigheter, våra kyrkor och våra byar samt vår trygghet att ha en plats som vi lutar oss tillbaka på. Jag vill åtminstone att vi har visioner och strategier för att kunna behålla oss levande. Idag har vi möjligheter och resurser att bevara det som finns kvar i Turabdin och utveckla området till ett land som vi säger är vårt. Det existerar fortfarande, inte minst för att ha ett pilgrimsmål och en semesterort för alla syrianer världen över.   

Idag är Turabdin ett landskap som har allt bäddat för ett återvändande. Landskapet är vackert med berg och dalar, behagligt klimat, sol och vatten. Vårt folk äger land där, vi har våra kyrkor och kloster, vi talar språket (med syrianska och arabiska kan du klara dig i Turabdin tills du har lärt dig turkiska) och det är ett säkert land idag.  

Syrianer är idag  medvetna om sina rättigheter och kan därför inte bli vilseledda av stater eller andra institutioner. Vi kan vara ledande på att utveckla alla möjliga affärsidéer eller kultuella och intellektuella projekt. Det är ett oupptäckt land som lämnades i många år i väntan på att vi ska komma tillbaka med våra nyvunna erfarenheterna och skapa ett land att forma tillsammans.  

För mig är Turabdin landet som håller syrianernas pärlor i sin hand. Med Turkiet i EU har syrianernas möjligheter att återskapa sitt säte och bevara sitt arv. Låt oss arbeta för Turabdin som vårt lovande land genom att återerövra det med demokrati, fred och samexistens med andra och respekt för varandra.

Läs en ny debattartikel av Nadia Banno Gomes nästa vecka.