I skuggan av första världskriget massakrerades, dödades, mer än två miljoner kristna av den ungturkiska regeringen och dess folk. Turkar och kurder dödade ungefär ca. 500 000 syrianer-araméer i de sydöstra och östra delarna av landet, för att inte tala om de tiotusentals brutalt skadade, våldtagna eller bortrövade unga flickor och pojkar. Flera hundratusen dog av svält och sjukdomar som härjade under det pågående folkmordet.
Den enda ”synden” för dessa martyrer var att de hade en annan religion och annan etnicitet. De turkiska härskarna genomförde med ofattbar grymhet sin plan att skapa ett ”Turkiet för turkarna: panturkism”. Ett land med en religion (islam), ett språk (turkiska) och ett folk (turkar).
Med dessa få meningar vill jag vända mig till just dig för att informera om det 112 år gamla folkmord på ett av ursprungsfolken i Mellanöstern i allmänhet och sydöstra Turkiet i synnerhet, nämligen folkmordet på det syrianska-arameiska folket i Turkiet under 1915-1918.
Det är välkänt att det syrianska-arameiska folket har bott i Turkiet – särskilt i sydöstra Turkiet – i tusentals år och att de är de ursprungliga invånarna i sydöstra Turkiet som var deras hemområde. Tydliga källor nämner att araméer bodde i där redan under det andra årtusendet f.Kr. Ändå är det ett beklagligt faktum att det är just i dessa kärnområden som det har skett en enorm förlust av dess syrianska-arameiska invånare. Många medvetna åtgärder från de styrande organen, tillsammans med olika etniska grupper, har lett till en kraftig minskning av det syrianska-arameiska folket i hela Turkiet. En av de bidragande faktorerna till denna minskning har varit bristen på nationella etniska rättigheter. Utan minoritetsrättigheterna har det inte funnits något skydd för det syrianska-arameiska folket, vilket under senare delen av 1900-talet har lett till en massutvandring från sydöstra Turkiet.
För 112 år sedan började en av de hemskaste handlingarna mot oss i det resterna av det osmanska riket. Ledarna för den unga turkiska regeringen beslutade att rensa, radera, de kristna i landet. Dödandet av kristna hade redan börjat tidigare, faktiskt sedan 1886, 1888, 1994-95. Men det systematiska dödandet av kristna startade 24 april 1914 med att gripa och mörda över 300 prominenta armeniska män i Istanbul. Sakta gick turkarna från väst till öst med dödandet av kristna och våren 1915 passerade de mitten av landet och nådde de sydöstra delarna och Tur-Abdin, i början av sommaren samma år.
Turkiska och kurdiska soldater startade dödandet i varje stad, varje by och varje gata, där de kristna påträffades och bodde. De mördade och massakrerade barn, kvinnor och män. Deras ondska och metoder kände inga gränser. Tillåt mig att ge dig ett nyckelexempel genom att citera en västerländsk diplomat.
”Männen mördades i stor skala. De yngre kvinnorna transporterades till de turkiska haremen. Barnen lämnades att svälta ihjäl, medan hundratals av dem blev bundna och satta i små träbåtar och drunknade med våld i floden Eufrat. Ödet för andra barn var att få sina händer avhuggna för att därefter lämnas i öknen att sakta men säkert dö av hunger och törst. Alla typer av tortyrer tilläts”.
Han sa: I de sydöstra delarna av Turkiet gav de turkiska soldaterna stöd och vapen till kurderna och lät de härja fritt att döda, våldta och röva främst flickebarn hur de ville. De som turkarna och kurderna inte dödade, de tvingades till att konvertera till islam, särskilt yngre män (pojkar) och kvinnor (flickor). Turkarna och kurderna (båda folkgrupper muslimer) ansåg att det var varje muslims plikt att göra så. För den 14 november 1914 förklarade den högsta islamiska ledaren i Turkiet, Mustafa Haji Efendi, eller hans officiella namn Sheikh al-Islam, via en islamisk Fatwa ett heligt krig mot alla kristna. Han sa och jag citerar: ”Det är varje muslims plikt att döda alla kristna om de inte konverterar till islam”. Därför tog turkarna och kurderna inte hänsyn till vem de dödade, bara de var kristna.
Naturligtvis var detta inte första gången som folkmordshandlingar ägde rum. Det syrianska-arameiska folket har ofta blivit föremål för utrensningar, massmord och ja även försök till utrotning.
Här är några exempel:
– År 1286 försökte Djingis Khan, mongolernas ledare att utrota den kristna befolkningen.
– Den mongoliske ledaren Timur Lenk förstörde många kyrkor 1394 och många kristna tvingades konvertera till islam.
– Det kurdiska folket skonade inte några kristna i flera byar under åren 1843, 1846 och 1860
Men omfattningen och detaljerna i folkmordet 1915 är mer fruktansvärda och mycket större. Efter att ottomanerna underrättades om tillbakadragandet av de ryska styrkorna i Persien i slutet av 1914, blev den etniska rensningen ännu mer brutal. Våldtäkten, kidnappningen av barn och kvinnor, förstörelse av byar och dödande av män begicks av ungturkarna (regeringsledarna under tiden) och deras turkiska och kurdiska folk.
Här är några exempel:
– I april 1915 invaderade ottomanska trupper lätt Gawar, en region i Hakkari, och massakrerade hela befolkningen av araméerna med benämningar såsom syrianer, kaldéer och östsyrianer (nestorianer).
– I slutet av 1915 gav Djevdet Bey, militärguvernör i Van-provinsen, med 8 000 soldater som han själv kallade ”Slaktarbataljonen” (Kasap Taburu), order om massakern på nästan 20 000 syriansk-arameiska civila i minst 30 byar.
Dessa är bara några av de kända dokumenterade morden på det syrianska-arameiska folket.
Varför dessa massakrer och mord mot detta folk? Turkarna och kurderna dödade syrianerna-araméerna på grund av deras etnicitet och kultur, de dödades pga. av sin kristna religion, de dödade syrianerna-araméerna så att de kunde ta över deras egendomar, deras hemland, som kurderna göra idag. Många byar och städer, där det aldrig bodde några turkar eller kurder bebos idag helt av kurder. Visserligen var det turkiska soldater och gav stöd och vapen till kurderna med det var kurdernas som dödade majoriteten av de kristna syrianerna-araméerna i sydöstra Turkiet.
Det finns tillräckligt med bevis som bevisar att massakern på kristna per definition var ett folkmord. Det totala antalet döda personer är okänt, men det är, som tidigare nämnts, uppskattade cirka 500 000 syrianer-araméer dödade mellan 1914-1918.
Många syrianer-araméer flydde till Ryssland, Irak, Syrien och Libanon. Efter en tid uppmärksammades den kristna befolkningens svåra situation i Libanon av FN och kyrkornas världsråd. 1966 sändes en brådskande begäran från FN till alla länder för att hjälpa de syriska flyktingarna i Libanon med omlokalisering och 1967 kom den första gruppen till Sverige.
Det syrianska-arameiska folket har överlevt massakrer, folkmord, deportation, förföljelse och förstörelse av våra hem och kyrkor sedan islams uppkomst. Vi må ha förlorat våra hus, åkrar, djur; vårt land, våra förfäder, vår frihet, men vi kommer aldrig att förlora vår identitet eller vår historia. Trots dessa hemska omständigheter har vi lyckats behålla våra traditioner, vårt arv och vårt älskade arameiska språk som Jesus Kristus talade.
Som ett halsband av pärlor som splittras i bitar och sprids, så är det syrianska-arameiska folket idag också utspridda över hela världen i diasporan. Vår skyldighet är att aldrig glömma folkmordet, vår historia, och föra det vidare till kommande generationer tills vi en dag kan säga; nästa år ses vi i Beth-Nahrain”.
Som kristna ber vi för alla våra förfäder som dog för turkarnas och kurdernas svärd och varje år minnas denna dag, denna tid. Men vi ska inte bara be utan det också vår skyldighet att lära våra barn och alla kommande generationer att vi är ett folk, inte att förglömma. Vi måste kämpa och varje år kräva att världssamfundet ska erkänna Sayfo som folkmord liksom att Turkiet tar sitt ansvar och erkänner sitt chockerande brott mot mänskligheten och erkänner Sayfo samt vidtar alla nödvändiga åtgärder för att skydda syrianerna-araméerna och sina kristna medborgare nu och föralltid. Vi är och kommer alltid vara ett stolt folk över vår historia, kultur och religion och fortsätta kämpa för denna sak tills vi fått den upprättelse som vi å våra förfäders vägnar förtjänar. Det är vår skyldighet som folk att bära detta kors och förmedla det till kommande generationer. Vi måste samarbeta och arbeta mer aktivt än vad vi hittills gjort för att få våra folkliga och mänskliga rättigheter uppmärksammade, oavsett var det sker en kränkning av vårt folk.
Jag tror på oss som folkgrupp, att vi kan kämpa tillsammans oavsett vilken kyrkotillhörighet vi har. Jag är trogen och kommer till mitt sista andetag att vara trogen mitt syrianska-arameiska identitet och att aldrig glömma de folkmord som utförts mot oss som folk och nation, oavsett när eller var det skett. Enade står vi tillsammans och enade ska vi falla, men vi ska inte falla utan stå upp med högresta huvuden, stolta, över vår identitet, vårt språk och vår religion.
Heder och ära åt våra förfäder som led martyrdöden för sin nation och religion
Gabriel Marawgeh, Sverige