Skribenten på Huyada frågar gång på gång om vi är ”samma folk”, men det enda ni egentligen visar är att ni fortfarande inte accepterar folkets eget svar. För om ni verkligen accepterade att vi är ett folk hade ni också accepterat folkets levande självbenämning istället för att ständigt försöka korrigera, omformulera och ideologiskt disciplinera den.
Vi är syrianer (araméer). I vår kyrka, vårt språk, vår liturgi, vår historia och vår kultur. Den identiteten har burits av vårt folk långt innan dagens nationalistiska projekt existerade och kommer leva kvar långt efter att de försvunnit.
Inom vårt folk finns grupper som valt andra historiska och politiska narrativ än det syrianska (arameiska) arv vårt folk historiskt varit känt under. Det står dem fritt att göra det. De är fortfarande en del av samma folk, men inom den syrianska (arameiska) tradition och kontinuitet som formats genom vår kyrka, vårt språk och vår historia.
Och det är där hela er argumentation faller samman.
Ni försöker framställa syrianska institutioner som exkluderande för att de använder sina egna namn, samtidigt som ni själva aldrig lever efter de principer ni kräver av andra. När började Hujådå konsekvent använda ”syrianer (arameér)” i sina egna texter? När började ni hänga upp syrianska flaggor i neutralitetens namn? När började ni själva praktisera den inkludering ni så aggressivt kräver av andra?
Svaret är lika enkelt som obekvämt.
Aldrig.
Ni kräver alltså av andra sådant ni själva inte ens är villiga att överväga. Och ändå försöker ni framställa er själva som förkämpar för enhet. Det är svårt att kalla det något annat än intellektuell ohederlighet.
Samtidigt talar ni om att kyrkan inte ska vara politisk, medan ni själva reducerat varje ord, symbol och formulering till ett nationalistiskt lojalitetstest. Varje benämning ska granskas. Varje uttryck ska kontrolleras. Varje syriansk institution ska offentligt legitimera er identitetsdefinition för att slippa anklagas för splittring.
Och kanske är det mest anmärkningsvärda av allt att ni verkar utgå från att människor och institutioner står till svars inför er och måste leverera ideologiskt godkända svar på era återkommande förhörsfrågor. Vem gav er egentligen den positionen?
Det börjar inte längre framstå som övertygelse.
Det börjar framstå som desperation.
Särskilt när era egna plattformar nästan uteslutande består av assyriska nationalistiska symboler och markeringar, samtidigt som ni försöker sälja in er själva som neutrala försvarare av ”enhet”. Ingen som faktiskt vill ena människor ägnar sin tid åt att konstant ifrågasätta andra människors självbenämning.
Ni säger att ni vill ena folket, men hela er retorik bygger på att människor först måste acceptera er ideologiska mall för att räknas som legitima. Det är inte enhet. Det är identitetspolitisk kontroll med kyrklig dekor runtomkring.
Sanningen är betydligt enklare än era ändlösa artiklar försöker få det att framstå som. Människor identifierar sig som syrianer (arameér) därför att det är den identitet de själva burit vidare genom generationer. Inte därför att någon organisation godkänt det och definitivt inte därför att Hujådå tillåtit det.
Och ju mer ni försöker bekämpa den verkligheten, desto tydligare blir det att problemet aldrig varit splittring.
Problemet är att ni inte klarar av att folkets svar inte blev ert eget.
Kanske är det också därför era texter allt mer börjar likna frustration över att verkligheten vägrar rätta sig efter er ideologi.
Är svaret tillräckligt tydligt nu?
Antiokias bokhandel