För någon månad sedan fanns det anledning att känna en viss optimism. Israels regering hade enhälligt beslutat att erkänna det armeniska folkmordet och utrikesminister Gideon Sa’ar talade om en moralisk och historisk skyldighet och om att det aldrig är för sent att göra det rätta. Det lät stort, principiellt och framför allt som ytterligare ett steg mot att förnekelsen av folkmorden 1915 en dag ska bli omöjlig.
Många ropade hej och gladdes, och det med all rätt. Varje land som erkänner ett folkmord bidrar till att stärka den historiska sanningen. För oss syrianer-araméer fanns det samtidigt redan från början en viktig invändning: vårt folk nämndes inte. Seyfo och de syrianska-arameiska offren hamnade återigen i skuggan, trots att våra förfäder drabbades av samma våld, samma fördrivningar och samma utrotningspolitik. Men det gjorde inte erkännandet av det armeniska folkmordet mindre viktigt. Tvärtom hoppades vi att det kunde öppna dörren för nästa steg, där också vårt folk skulle inkluderas.
Sedan kom geopolitiken ikapp de högtidliga orden. Den fortsatta processen i Knesset bromsades och Azerbajdzjan reagerade kraftigt och använde sina diplomatiska relationer med Israel för att påverka frågan. Plötsligt framstod den där moraliska och historiska skyldigheten som betydligt mer komplicerad när den ställdes mot strategiska relationer och dagens politiska intressen.
Det är där den verkligt intressanta och samtidigt sorgliga frågan uppstår. Vad betyder egentligen ett erkännande när historisk sanning tillåts vara beroende av dagens diplomatiska relationer? Under många år har Israels relation till Turkiet varit en faktor bakom försiktigheten kring det armeniska folkmordet. När relationerna mellan Israel och Turkiet försämrades blev ett erkännande lättare att genomföra. När sedan Azerbajdzjan, som är en viktig strategisk partner till Israel, reagerade uppstod istället ett nytt politiskt hinder.
Man måste därför få fråga sig om folkmordet i praktiken har blivit ett politiskt slagträ i relationerna mellan Israel och Turkiet. När relationerna med Turkiet är goda är frågan obekväm, när relationerna försämras blir ett erkännande möjligt och när en annan viktig partner protesterar blir frågan återigen besvärlig.
Men historien förändras inte beroende på vilka stater som för tillfället är vänner eller fiender. De människor som mördades 1915 blir inte mer eller mindre döda beroende på vilka säkerhetspolitiska intressen Israel, Sverige, Turkiet eller Azerbajdzjan har år 2026. Ett folkmord är ett folkmord även när ett erkännande är diplomatiskt besvärligt.
Det är kanske den bittraste lärdomen i allt detta. Vi vill gärna tro att regeringar och parlament erkänner historiska folkmord därför att dokumentationen finns, därför att forskningen är tydlig och därför att offren och deras efterkommande förtjänar upprättelse. Men gång på gång påminns vi om att stater först och främst ser till sina egna intressen. Handel, säkerhetspolitik, militära samarbeten, diplomatiska relationer och strategiska allianser vägs mot varandra, och någonstans i den kalkylen ska också historisk sanning försöka hitta sin plats.
För oss syrianer-araméer är känslan tyvärr välbekant. Vi har väntat i mer än hundra år på att Seyfo fullt ut ska få den internationella plats i historien som folkmordet förtjänar. Våra byar förstördes, våra förfäder mördades och de överlevande fördrevs från områden där våra familjer hade levt generation efter generation. Ändå måste vi fortfarande gång på gång förklara att också vi fanns där och att också vårt folk var ett av de folk som drabbades.
Till och med när erkännanden kommer händer det att vi inte nämns. Det israeliska initiativet handlade om det armeniska folkmordet och syrianerna-araméerna och Seyfo inkluderades inte. Det är en brist som vi ska fortsätta påpeka, men armeniernas rätt till erkännande blir inte mindre därför att vårt folk inte nämns. Vi ska välkomna varje erkännande av historiska folkmord samtidigt som vi kräver att nästa steg tas. Alla erkännanden är välkomna, men alla offer måste till slut också erkännas.
Problemet blir betydligt större när själva erkännandet börjar behandlas som en diplomatisk handelsvara. Då reduceras de dödas historia till ett förhandlingskort och sanningen blir något som kan lyftas fram när det passar och läggas åt sidan när andra politiska intressen väger tyngre.
Och så kommer vi till Sverige
Det vore samtidigt alldeles för enkelt för oss att peka på Israel, Turkiet eller Azerbajdzjan och låtsas att problemet bara finns långt borta. Vi behöver egentligen bara titta på Sverige och på hur frågan om Seyfo har behandlats här under många år.
Nu går Sverige mot ännu ett val och plötsligt hittar politikerna återigen vägen till våra föreningar, kyrkor, företag, festivaler och arrangemang. De knackar på våra dörrar, vill fotograferas med våra företrädare, vill synas bland vårt folk och berättar gärna hur viktig den syrianska gruppen är för Sverige. Snart ska våra röster räknas och då blir vi plötsligt intressanta.
Det är inget fel i att politiker söker kontakt med våra organisationer och vårt folk. Tvärtom ska vi ha dialog med alla demokratiska partier. Men kanske är det dags att relationen blir lite mindre ensidig. När politikerna kommer till oss ska vi inte bara lyssna på vad de vill berätta, vi måste också börja fråga vad de faktiskt tänker göra för de frågor som är viktiga för oss.
Så vem av er därute frågar dem om Seyfo?
När en socialdemokrat knackar på dörren borde frågan vara enkel: kommer ditt parti att arbeta för ett tydligt och konsekvent erkännande av Seyfo och folkmordet på syrianer-araméer Och framför allt, vad tänker ni konkret göra åt saken?
För varför ska en syrian automatiskt känna förtroende för Socialdemokraterna bara för att deras företrädare dyker upp några månader före ett val? Var finns resultatet efter alla dessa år, var finns konsekvensen och var finns viljan att driva frågan även när ingen syriansk kamera finns på plats och inga syrianska röster står omedelbart på spel?
Samma krav ska naturligtvis riktas mot Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och alla andra partier som vill ha våra röster. Det har genom åren funnits enskilda politiker från flera partier som engagerat sig och det ska vi både uppskatta och komma ihåg. Men enskilda politikers engagemang är inte samma sak som att ett parti är berett att politiskt bära frågan och driva den när det faktiskt kostar något.
När en vänsterpartist får en fråga om Seyfo och istället vill föra diskussionen till Gaza, Israel eller dagens konflikt i Mellanöstern måste vi också våga föra tillbaka samtalet till den fråga vi faktiskt ställde. Gaza är en fråga och Seyfo är en annan. Ett annat folks lidande gör inte vårt folks historia mindre viktig, precis som det judiska folkets historiska lidande inte gör vår historia mindre viktig. Armeniernas folkmord gör inte Seyfo mindre viktigt och Seyfo konkurrerar inte med någon annans lidande.
Mänskliga rättigheter och historisk rättvisa kan inte fungera som en meny där man väljer de offer som bäst passar den egna politiska eller ideologiska kompassen. Den som kräver rättvisa för ett folk måste kunna försvara samma princip när det gäller ett annat, även när frågan inte passar den egna politiska berättelsen. Annars handlar det inte längre om en universell princip om mänskliga rättigheter utan om politisk selektivitet.
Och just den selektiviteten är vad vi kritiserar när andra stater ägnar sig åt den. Därför ska vi inte heller acceptera den från svenska politiker, oavsett om de kommer från höger eller vänster.
Fråga innan du ger dem din röst!
När en politiker står framför oss behöver vi egentligen inte hålla något långt historiskt föredrag. Frågorna kan vara betydligt enklare: Erkänner du Seyfo? Är ditt parti berett att aktivt arbeta för att Sverige tydligt och konsekvent erkänner folkmordet på syrianer-araméer? Och vad har du själv gjort för frågan hittills?
Det räcker inte längre med att säga att man ”ska titta på frågan”, att historien är komplicerad eller att utrikespolitiska frågor måste hanteras varsamt. Det räcker inte heller att komma till en minnesdag, hålla ett vackert tal inför människor som redan känner historien och därefter glömma frågan tills nästa gång man behöver synas inför den syrianska gruppen.
Efter alla dessa år borde vi börja fråga efter politisk handling istället för politiska sympatier.
Det som nu hänt i Israel borde därför också vara en lärdom för oss. Vi kan inte bygga vår historiska upprättelse på förhoppningen att någon regering eller något politiskt parti en dag ska vakna och bestämma sig för att göra vår sak till sin. Politiker kommer och går, regeringar byts ut och internationella allianser kan förändras på några månader, medan vår historia förblir densamma.
Erkännandet av folkmord måste därför bli en internationell standard där historisk forskning, dokumentation och fakta väger tyngre än dagens politiska relationer. Ett folkmord ska inte behöva passera genom utrikesdepartementens kalkyler över handel, vapen, säkerhetspolitik och strategiska allianser innan det får kallas vid sitt rätta namn.
För små folk som vårt finns också en annan lärdom. Vi måste själva fortsätta dokumentera vår historia, stödja forskningen, berätta våra familjers berättelser och konsekvent kräva att Seyfo nämns. Vi ska fortsätta välkomna varje land som erkänner folkmorden 1915, även när erkännandet inte är fullständigt, samtidigt som vi aldrig accepterar att vårt eget folk skrivs bort ur historien.
Och kanske är det framför allt detta vi ska komma ihåg när svenska politiker nu börjar knacka på våra dörrar inför valet. Fråga inte bara vad de lovar att göra efter valet. Fråga vad de redan har gjort. Fråga om Seyfo. Fråga om de är beredda att stå upp för den historiska sanningen även när det politiskt kostar något.
För det är först då vi får veta vad orden egentligen är värda.
Den dag ett folkmord kan erkännas utan att först vägas mot geopolitiska relationer då har sanningen på riktigt fått företräde framför politiken.
Habib Dilmac, Sverige
