När människor blir siffror

Det islamistiska våldet som förföljer och fördriver syrianer (araméer) och andra ur sina hem hade kunnat hindrats tidigt om man såg de drabbade som verkliga människor.

Föreställ dig att du har varit utomlands i några veckor. Du har solat i Spanien, ätit gott i Italien eller varför inte sett USA som du alltid drömt om. När flygplanet sedan landar på Arlanda så märker ni att något inte stämmer. Från Kiruna ända ner till Kattegatt så går det inte att hitta en enda människa. Hela Sveriges befolkning har flytt från sina hem i rädsla för att bli mördade, våldtagna eller bli slavar. Tanken att Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås och alla andra orter, stora som små skulle vara tomma är absurd och det är en omöjlig verklighet. Att så många människor skulle fly sina hem finns inte på världskartan. Förutom i Syrien.

Media, politiker och alla helt vanliga människor som lever sina vardagliga liv kan både berätta och ta del av nyheter väldigt enkelt i dagens samhälle. Något som är oerhört sorgligt är att oavsett hur hemsk nyheten är och hur många det drabbar, så blir det ofta väldigt lätt att man enbart ser på mänskliga liv som siffror. Bahro Suryoyo kunde likt andra medier, för inte längesedan skriva om hur FN uppskattar att ca tio miljoner människor i Syrien har flytt sina hem, varav en betydande del är syrianer (araméer), landets urinvånare. När man sitter och läser nyheten på en surfplatta i sitt trygga hem här i Sverige så blir siffran just en siffra. Den blir för många inte särskilt påtaglig.

Pappor, mammor, döttrar och söner. Läkare, lärare, brandmän och ekonomer. Människorättskämpar, feminister, socialister och borgare. Det spelar ingen roll vem du är och har varit. För du blir enbart en del av statistiken när folk runt i världen läser om hur du fördrivs ur ditt hem, för att sekunden efter bläddra bland duckfaces och bilder på mat på instagram. Tragiken av att människor blir förminskade genom att betraktas som siffror är för mig bland det värsta med krig och konflikter.

Många av Bahro Suryoyos läsare ska sägas är engagerade i frågan och många har stort medlidande för de som drabbats av denna enorma kris. Det som flera läsare dock påpekar ofta är att omvärlden inte agerar, speciellt för de syrianska (arameiska) urinvånarna som är särskilt utsatta. Tanken av att hela Sverige skulle tömmas på sin befolkning blir ännu mer vidrig, när man inser att jag inte ens har räknat in de som flyr islamistiskt våld i Irak. Ännu fler våldtäkter, korsfästelser, mord och fördrivning är alltså en del av den nämnda statistiken.

Något som omvärlden intalar sig när det gäller situationen i Syrien och Irak är att detta islamistiska våld som erövrat en tredjedel av de båda länderna tillsammans började i Juni 2014. Detta är långt ifrån sanningen. Frågar ni varenda syrian (aramé) som har kommit hit från Syrien de senaste tre åren som kriget har pågått så kommer alla de vittna om hur kyrkor vandaliserats, biskopar kidnappats och framför allt hur deras släktingar och vänner har mördats av militanta extremister. Man har alltid i västerländsk media talat om Bashar al-Assad som krigar mot sitt eget folk men man har aldrig nämnt att flera av grupperna som strider mot honom består av islamister, vars högsta önskan är att ta varenda syrians (aramés) och andra kristnas liv. Hade man brytt sig och inte blundat med ena ögat så skulle man undersöka och lyfta upp vad som faktiskt händer, hur folk dör och av vem de faktiskt fördrivs ur sina hem. Då hade man kunnat agera långt innan IS vuxit som de gjort. Istället valde man att göra det enkla och det som man tragiskt nog allt som oftast gör. Man förde statistik.