Den senaste insändaren på Hujådå försöker få det att framstå som att en syrisk ortodox kyrka gör något provocerande bara genom att använda sina egna etablerade benämningar i sin kommunikation. Men ju längre man läser desto tydligare blir det att frågan egentligen inte handlar om exkludering, utan om en ovilja att acceptera att människor faktiskt identifierar sig på andra sätt än man själv önskar.
Hela resonemanget bygger på idén att syrianska institutioner offentligt måste inkludera ordet ”assyrier” för att uppfattas som respektfulla. Samma krav ställs däremot aldrig åt andra hållet. Assyriska organisationer använder sina egna benämningar, symboler och flaggor utan att samtidigt lägga till ”syrianer (arameér)” i sina texter eller sammanhang. Ingen verkar heller förvänta sig det av dem.
Där blir dubbelmoralen väldigt tydlig.
Det handlar därför inte om principer eller inkludering, utan om kontroll över språkbruket och över hur andra människor ska definiera sig själva.
Det kanske mest ironiska i artikeln är formuleringen om att ”det här är inte en fotbollsklubb”, samtidigt som hela resonemanget präglas av just den mentaliteten. Varje ord granskas som om det handlade om rivaliserande supporterklackar där alla måste signalera rätt lojalitet. Kyrkans kommunikation behandlas som en arena där vissa anser sig ha rätt att avgöra vilka ord andra människor får använda om sig själva.
Ännu märkligare blir det när formuleringen ”andra kristna” görs till bevis för att assyrier skulle betraktas som ett annat folk. Det är ett väldigt långt och konstruerat logiskt steg. Formuleringen användes uppenbart som en bred kategori i ett specifikt sammanhang, men framställs som om kyrkan gjort ett officiellt etniskt avståndstagande. Det liknar mer en jakt på förolämpningar än ett genuint försök till dialog.
Även delen om kommentarstråden säger ganska mycket om debattens nivå. Frågorna ställdes inte för att förstå eller samtala, utan för att pressa fram ett offentligt ideologiskt ställningstagande. När bokhandeln svarade att de använder benämningen ”syrianer (arameér)” för sin folkgrupp borde saken egentligen varit avslutad. De beskrev sin egen självbenämning. Inte någon annans. Inte ett angrepp på assyrier och inte ett förbud mot assyrisk identitet.
Men det svaret accepterades inte, eftersom syftet aldrig egentligen var dialog. Syftet var att få dem att underordna sig ett visst språkbruk. När det inte skedde fortsatte konfrontationen tills kommentarstråden togs bort, vilket sedan framställdes som censur trots att det snarare handlade om personer som försökte göra kyrkans sociala medier till en arena för identitetspolitiska konflikter.
Kraven på ”inkludering” går bara åt ett håll
Det mest talande i hela debatten är egentligen den uppenbara dubbelmoralen. Assyrier står helt fria att använda sina benämningar, dubbla namn, symboler och flaggor utan att någon kräver att de ska anpassa sitt språkbruk för att inkludera andra. Ingen driver kampanjer mot Hujådå eller andra assyriska aktörer för att de inte använder benämningen ”syrianer (arameér)” i sina texter eller hänger upp syrianska flaggor i inkluderandets namn.
Ändå förändras tonen direkt så fort syrianska institutioner använder sina egna etablerade benämningar. Då förväntas man plötsligt lägga till dubbla namn, legitimera andras identitetsdefinitioner och anpassa sitt språkbruk för att inte anklagas för splittring. Där tappar argumentationen sin trovärdighet.
Den dag Hujådå och liknande debattörer själva börjar använda dubbla benämningar konsekvent och aktivt arbetar för samma ”inkludering” som de kräver av andra, då kanske resonemanget kan tas mer seriöst. Så länge kraven bara går åt ett håll handlar detta inte om principer eller enhet, utan om kontroll över hur andra människor ska definiera sig själva.
Samma dubbelmoral syns också i frågan om flaggor och neutralitet i kyrkorummet. När syrianska symboler diskuteras hänvisas plötsligt till patriarkens ord om att endast korset bör dominera kyrkan. Men var är samma indignation när assyriska nationalistiska flaggor vajar i andra kyrkliga sammanhang, exempelvis i Österns kyrka? Om principen verkligen är att endast korset ska representera kyrkan borde den rimligtvis tillämpas konsekvent och inte bero på vilka symboler eller identiteter som används.
Annars blir det svårt att se detta som något annat än ännu ett försök att avgöra vilka identiteter som anses acceptabla och vilka som ständigt förväntas försvara sin existens.
När människor använder benämningen syrianer (arameér) förväntas de ständigt förklara sig, försvara sig och anpassa sig för att inte anklagas för splittring. Det är där hela insändaren till slut faller på sin egen logik.
Man säger sig försvara respekt, men visar väldigt lite respekt för människors självbenämning. Man säger sig kämpa mot splittring, men gör varje ordval till en konflikt. Samtidigt hävdar man att kyrkan inte ska vara politisk, medan man själv kräver att kyrkan ska formulera sig enligt en särskild nationalistisk mall.
Sanningen är betydligt enklare än vad denna konfliktretorik försöker göra gällande. Människor använder olika benämningar därför att människor faktiskt identifierar sig olika. Det kommer inte förändras genom fler aggressiva artiklar där syrianska institutioner förväntas be om ursäkt för att de använder sina egna namn.
Den tiden är förbi.
Antiokias Bokhandel