Den nyligen publicerade artikeln på Huyada.com av Nemrud Barkarmo om Hans Helighet Patriark Ignatius Afrem II:s besök i Sverige utger sig för att försvara kyrkans principer. I själva verket utgör texten ett selektivt och oärligt angrepp – riktat mot medlemmar av den syrisk-ortodoxa kyrkan, och i synnerhet mot den arameisk-syrianska identiteten.
Artikelförfattaren hänvisar till ett lösryckt citat från en intervju år 2015, där patriarken betonar att korset är kyrkans enda symbol. Det är en självklar andlig princip. Men att omvandla ett enskilt medieuttalande till ett allmängiltigt normverk – tillämpat på varje folkligt uttryck eller utomhusparad – är ett allvarligt feltänk. Kyrkans bindande lärosatser och pastorala regler fastställs genom synodbeslut och officiella rundskrivelser, inte genom fria tolkningar i opinionsartiklar.
Än mer problematiskt blir det när författaren insinuerar att patriarkens blotta närvaro vid ett mottagningstillfälle i Örebro skulle innebära att han godkänt varje symbol som syntes i hans närhet. Det är ett oseriöst krav att en andlig överherde ska hållas ansvarig för varje detalj i ett folkligt arrangemang. Den som kräver att patriarken ska ta avstånd från folkets glädjeuttryck förstår varken hans uppdrag eller kyrkans pastoral.
Artikelns selektiva förhållningssätt avslöjas tydligt i sin tystnad kring andra sammanhang. Samma grupper som nu utmålas som ett hot mot kyrkans principer – för att ha burit syrianska flaggor – deltog och arrangerade den högtidliga mottagningen av Catholicos-Patriark Mar Awa III, överhuvud för Österns Assyriska Kyrka, i vår gemensamma katedral, St Afrems katedral. Mottagandet präglades av värdighet och heder – för en patriark som öppet använder den assyriska benämningen och ofta omges av dess flagga.
Det är tydligt varför ingen kommentar gavs: att erkänna att även detta möte – trots patriarkens assyriska benämning – genomfördes med värdighet, skulle ha undergrävt skribentens syfte. Det är enklare att förbli tyst när verkligheten inte bekräftar ens egna förväntningar. Därför framstår artikelns selektivitet som både teologiskt svag och ideologiskt genomskinlig.
Det står klart att textens egentliga syfte inte är att värna om kyrkans symboler. Syftet är att misstänkliggöra andra benämningar än den egna. Misstron mot den arameisk-syrianska identiteten sipprar genom varje rad, men förkläs i en till synes omsorg om kyrkliga regler. En sådan strategi splittrar, snarare än samlar. Den utmålar lojala kyrkobarn som problem – samtidigt som den vägrar rikta samma kritik mot sammanhang som passar författarens agenda.
Om artikelförfattaren verkligen menade att flaggbruk underminerar kyrkans enhet, borde han också ha riktat kritiken mot Österns Assyriska Kyrka, vars liturgiska praktiker, byggnader och symbolik ofta omgärdas av just assyriska flaggor. Men där är han tyst – eftersom det sammanfaller med hans egen ideologiska hemvist. Det säger mer än hela textens iver.
Den som säger sig försvara korset gör bäst i att inte använda det som tillhygge. Kyrkan förblir en andlig gemenskap, inte ett slagfält för symbolkontroll.
Redaktionen