Den 24 april markerar vi 110 år sedan folkmordet som drabbade de kristna folken i Osmanska riket. Syrianer/Araméer – tillsammans med armenier och greker – mördades brutalt, fördrevs från sina hem och raderades från de områden de bebott i tusentals år. Vi kallar det Seyfo – svärdets år. Och även om mer än ett sekel har gått, har såren ännu inte läkt. Tystnaden har inte brutits. Förnekelsen pågår fortfarande.
Men detta handlar inte bara om historia. Seyfo är inte ett avlägset minne – det är en levande verklighet. Våldet, förföljelsen och fördrivningen av kristna i Mellanöstern pågår än idag. Ansiktena och platserna kan ha förändrats, men ideologin är densamma. Och det mest oroande är: tystnaden är också densamma.
Så vi måste fråga oss:
Varför är du tyst, medmänniska?
Varför är du tyst, politiker?
Varför är du tyst, media?
Varför marscherar ni för vissa, men vänder bort blicken från andra? Varför är lidandet hos kristna så lätt att ignorera, så ofta förbisett, så sällan erkänt?
Och viktigast: Varför gör ni denna skillnad?
Det är inte bara ett svek mot ett folk. Det är ett svek mot det fundament som västvärlden själv vilar på.
Vi, det arameiska folket – är bärare av ett arv som inte bara tillhör oss. Vi talade Jesu språk. Våra förfäder skrev Bibeln, det lagarna utgår ifrån. Vi spred kristendomen österut och västerut. Vi byggde kloster, skolor, bibliotek, och formade teologi och filosofi som än idag genomsyrar västerländsk kultur och tro.
Så när västvärlden vänder ryggen åt oss – de kristna från Mellanöstern – sviker den inte bara ett folk i nöd. Den sviker sig själv.
Västvärldens likgiltighet inför vårt lidande är ett moraliskt sammanbrott. För att blunda för vårt öde är att blunda för sina egna rötter.
Vi söker inte medlidande. Vi söker erkännande. Vi söker värdighet. Vi söker samma solidaritet som andra med rätta får. För inget folks lidande ska vägas mot ett annats. Varje liv räknas. Varje orättvisa spelar roll.
Men vi syrianer- araméer måste också vända blicken inåt. Som folk måste vi rannsaka oss själva.
Under alltför lång tid har många av våra egna ledare och organisationer misslyckats med att agera kraftfullt. Minnet av Seyfo har ofta hedrats med ljus och något intetsägande inlägg på sociala medier – men sällan med samlad politisk strategi, upplysning eller en gemensam, internationell röst. Alltför ofta har ansvaret lagts på enskilda personer. Alltför ofta har vi låtit åren gå utan att bygga de starka institutioner som krävs för att försvara våra rättigheter, bevara vår historia och lyfta vår gemensamma röst.
Denna tystnad – vår egen tystnad – är farlig. Den har lämnat många av våra ungdomar i okunskap, utan förståelse för vilka de är, varifrån de kommer och vad som hänt deras förfäder. När vi inte utbildar, förlorar vi kraft. När vi glömmer vår berättelse, förlorar vi vår framtid.
Som ledare, som organisationer, som församlingar – vi kan inte svika detta ansvar. Att göra det är att överge inte bara vårt folk, utan också oss själva. Det är att förneka minnet av dem som föll offer – både då och nu.
Vi är ett träd – och utan våra rötter dör vi.
Vi kan inte växa starka utan att förstå den jord vi vuxit ur.
Tiden är inne att resa oss.
Att organisera oss över gränser, kyrkor och generationer.
Att kräva erkännande.
Att tala sanning med mod och med ödmjukhet.
Att utbilda våra unga – inte i bitterhet, men i stolthet.
Att säga till världen: Vi finns kvar. Och vi tänker inte glömmas.
Leve minnet av Seyfo – i evighetens ljus, inte bara i sorg utan i styrka.
Och leve det arv som västvärlden vilar på – om den själv vågar bära det.
Av Habib Dilmac, Ordförande Syrianska Riksförbundet i Sverige