Att kräva en omedelbar skyddszon i Nineveslätten är orealistiskt

En bosnisk man sörjer offren för folkmordet i Srbrenica som var en av FN upprättad skyddszon.

Efter tre år av krig i Syrien har många syrianer (araméer) fått nog då även nu Irak slits sönder av IS. Många har dock i mina ögon börjat begära någonting helt orealistiskt.

Jag kan varje dag läsa om hur människor delar samma krav i kampen om rättvisan för de syrianer (araméer) och andra minoriteter som lider i Irak och Syrien på sina sociala medier, i debattartiklar och till och med i radio och TV. Man ställer kravet om en omedelbar skyddszon i Nineveslätten. Det som för mig är slående är att ingen i samband med detta förklarar hur detta ska gå till, vilka som ska skydda ett område större än Gotland från de mest hänsynslösa extremisterna man kan hitta, samt hur det är tänkt med alla andra regioner där vår folkgrupp levt? Inte ens en idé presenteras. En av de främsta anledningarna till att politikerna och de förenta nationerna inte har agerat i denna för många självklara linje än är för att det på många vis inte är realistiskt i vår värld som vi lever i idag.

Många debattörer som har uttalat sig i denna fråga jämför dagens situation med folkmordet i Rwanda och att vi inte vill ha en liknande situation igen. Enligt Sveriges tidigare statsminister Ingvar Carlsson som av FN blev ansvarig för att undersöka vad som hade gått fel i Rwanda menar man att det var en brist på politisk vilja, resurser och trupper som ledde till oförmågan att ingripa. Experter har ansett och spekulerat i att 5 000 man med ett kapitel 7-mandat (väpnade med tillåtelse att ingripa militärt) hade förhindrat folkmordet. Istället skickades 2500 dåligt tränade män med kapitel 6-mandat, det vill säga utan rätt att bruka våld, till stor del på grund av rädslan av att ens egna trupper skulle falla illa, då ”Black Hawk down” nyligen hade inträffat i Somalia.

Kanada, Bangladesh, Belgien, Tunisien och Ghana var de som tillsammans skickade den större delen av 2500 män. De var dåligt utrustade och nästan alla dåligt utbildade och de hade enligt Ingvar Carlsson inte ens kapaciteten att klara av sitt uppdrag enligt kapitel 6-mandatet. General Dallaire som ledde styrkorna fick efter en tid i Kigali larm om att hutuerna ville oskadliggöra de utbildade belgiska soldaterna och även att registrering av tutsier ägde rum i landet. Dallaire ville göra en räd mot en vapengömma som han av källan fått tips om men Kofi Annans FN sade nej, Dallaires trupper hade inte den befogenheten.

Efter att Rwandas och Burundis president dog i ett flyg som skjutits ner så utbröt folkmordet. Ett antal belgiska och ghananska soldater skickades för att beskydda premiärministern. Huset stormades och FN-trupperna som enligt order inte fick bruka våld lämnade ifrån sig sina vapen. Tio av de belgiska soldaterna fördes bort och mördades. Detta ledde till att den stora delen FN styrkan drogs tillbaka i rädsla av att ens egna trupper skulle falla illa och ca 260 man blev kvar, något som Ingvar Carlsson ansåg var planen för att folkmordet skulle kunde fortsätta ostört. På hundra dagar mördades mellan 800 000 till 1 100 000 människor.

Världssamfundets rädsla för att skicka trupper är således inget nytt och händelserna i Somalia och Rwanda har knappast bidragit till att västvärlden varit mer öppna för att beskydda folkgrupper på platser utan egna intressen med marktrupper. Det som tåls att sägas är också att trots det hänsynslösa folkmordet hutuerna stod för, så var de inte i närheten så väl utrustade militärt som IS är. Att skicka trupper till Nineveslätten för att upprätta en skyddszon idag skulle för det första innebära att medlemsländerna skickar soldater in i en krigszon, inte för att bevaka som man till en början gjorde i Kigali. Att de sedan skulle upprätta skyddszonen och hålla den säker från personer som är så pass militanta att självmordsoperationer uppmuntras, skulle kräva tiotusentals män och antagligen kräva flera av dessas liv i strid.

I ett idealt fall ska FN stå för beskyddandet och rädda alla som råkar illa ut med all kraft de har, men i slutändan så utgörs FN av medlemsstater, och det är dessa som väljer att skicka trupper. Det vore i min mening rimligare att förvänta sig att de kurdiska styrkorna i Irak tillsammans med den Irakiska armén får utökade resurser och stöd av trupper för att bekämpa IS. När det sedan är klart ska FN se till att beskydda landets minoriteter i hela landet. Det som också gör mig bestört av det ständiga kravet av en skyddszon i Nineveslätten är att man helt glömmer bort alla syrianer (araméer) i Syrien och utelämnar deras säkerhet och situation ur debatten. Man glömmer bort Homs, Aleppo, Hassakeh, Kamishli, Derik och alla andra städer där vår folkgrupp har bott sedan urminnes tider. Ska dessa personer lämna sina hem, promenera förbi alla extremister till Nineveslätten och bo där nu? Vi bör kämpa för att få ha våra rättigheter respekterade och kunna leva i de platser där man alltid har bott och inte enbart Nineveslätten. Även om situationen i Syrien är mycket mer komplicerad och krigshärjad så betyder det inte att vi ska glömma bort de som fortfarande lider där.

Det man gör är att man hävdar att man kämpar för de i Syrien och Irak, men det enda man kräver och arbetar för idag är en lösning för de i Irak, som dessutom i min mening är orealistisk. FN:s säkerhetsråd är de som kan agera och rädda Irak, men det är inte på något vis realistiskt att förvänta sig att medlemsstaterna ska riskera livet på tiotusentals av sina egna män för att vi ska få en skyddszon. Det man ska lobba för och arbeta för är istället att de ska ingripa och hjälpa till med att driva ur all terrorism på det mest effektiva viset ur de drabbade områdena för att alla i landet ska kunna återvända till sina hem igen, med fredsbevarande trupper som ständigt bevakar situationen på fler platser än enbart Nineveslätten och slår larm vid nya hot (se United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission i Mali där ca 12 000 stationerats).

Jag skulle vara oerhört lycklig över att se självstyrande regioner i länderna där vår folkgrupp ska anses vara urinvånare, men jag ifrågasätter starkt den naivitet som står till grund för tron att de andra ländernas godhet ska gå före deras egna intressen och att vi ska få en skyddszon samtidigt som IS fortfarande härjar i landet. Tänk till innan ni tror blint på någons idé (framför allt om det är en röstfiskande politiker) och resonera kring om det ni läser verkligen är logiskt eller bara en för dagen ouppnåelig dröm. Vill man fortfarande arbeta för en skyddszon efter att IS drivits ur landet så är det en helt annan sak (även om jag fortfarande anser att bättre lösningar finns), men att hävda att det är prioriteten idag och att vi kräver något sådant samtidigt som terrorgruppen väntar på att få slakta alla som motsäger sig dem i det ockuperade området, likställer jag med att be medlemsnationerna att skicka sina soldater till döden. Det kommer helt enkelt inte att hända.

Diskussionen och rörelsen kring kravet om skyddszonen har blivit så omfattande att personer utav någon anledning börjat förvränga nyheter. I utrikesminister Carl Bildts och statsminister Fredrik Reinfeldts debattartikel i SvD om situationen i Irak kan man läsa följande ord:

”Det talas också om att upprätta olika typer av skyddade zoner för de olika utsatta minoriteterna. Om detta görs måste det säkerställas att de verkligen också skyddas – annars riskerar zonerna att bli ännu en sådan dödsfälla som vi har sett tidigare i historien.”

Detta tolkades och förvrängdes utav någon anledning av hundratals på Facebook då man kunde läsa att Sveriges utrikesminister och statsminister tagit till sig kritiken och bestämt sig för att kämpa för en skyddszon. Det våra ministrar egentligen nämnde var ett av de största problemen med skyddszonerna, att man samlar alla hotade människor på en plats i tron om att de är skyddade, men med ögonen på sig från förövarna som väntar på att få mörda alla på en gång. I diskussionen så verkar alla även ha glömt att det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget ägde rum i en så kallad skyddszon i Srebrenica, vilket Carl Bildt definitivt hänvisar till då han själv arbetade med kriget i Balkan.

Är man av åsikten att en skyddszon bör upprättas i Nineveslätten efter att IS drivits ur dessa områden så har jag respekt och förståelse för det, även om jag inte håller med om det. Det vore då bättre att man likt i Mali har trupper stationerade i landet som blir en stark närvaro på fler vis än rent militärt snarare än att begränsa de drabbade till en zon, då alla landets minoriteter faktiskt inte är ifrån Nineveslätten och bör få återvända till sina hem. För varför ska vi kämpa för att begränsa vårt folks rättigheter till Nineveslätten när vi kan kämpa för våra rättigheter var vi än bor? Att begära en omedelbar skyddszon så som läget ser ut idag är hur som helst inte det logiska alternativet, speciellt med tanke på att dessa skyddszoner har en historia av att bli dödsfällor istället för beskyddade fristäder.

Mitt budskap är att alla som vill engagera sig i frågan faktiskt bör ta reda på vad man själv anser är vettigt innan man börjar begära någonting och att man även ska diskutera igenom olika förslag och lösningar. Jämför alternativen och behåll en realism som är kritisk i situationer likt denna istället för att enbart lyssna på någon annan och anamma dennes idéer, speciellt om personen i fråga inte är sakkunnig och saknar kompetens för att veta vad som är bäst.

Jag vill slutligen säga att jag anser att kraven som FN:s säkerhetsråd mottog av World Council of Arameans (WCA) angående Irak i nedanstående länk är mycket rimliga, och det är dessa krav som man i min mening bör stödja. Särskilt då WCA är mer insatta än någon annan, kompetenta och har arbetat i FN som ett NGO-organ under många års tid. Det gick till exempel att läsa här på Bahro Suryoyo nyligen hur EU är i kontakt med WCA angående humanitär hjälp till Irak. Jag önskar dock att ni läser det och sätter er in i det av egen vilja, inte för att jag säger till er att göra det.

WCA:s begäran till FN:s säkerhetsråd