”Den där våldtagna flickan kunde ha varit jag”

Mirelle Mariana Melki från Norrköping ropar ut till sin omgivning. ”Jag vill höra höga röster protestera. Men det är knäpptyst”.

Året var 1998 och vi hade samhällslektion, det var dags att läsa ingående om förintelsen. Vi blev tilldelade ett tjockt häfte som hette ”Om detta må ni berätta…” Jag kommer ihåg hur jag bläddrade bland sidorna av hemskheter och tänkte för mig själv hur hemska människor måste ha varit förr. Hur kunde man avrätta folk som boskap?

Min logik var att man inte visste bättre då. Men nu vet vi, vi vet att man inte dödar folk bara för att dom är olik än själv. Jag kände mig trygg i tanken om att framtiden är en bättre värld och att om detta må vi berätta, hur människor var galna en gång i tiden och att sånt inte finns längre. Jag menar vem skulle göra något sådant? Och mot vem? Det var så långt från min verklighet.

Vi gick ut i rasten och alla var påverkade av denna lektion. Jag kommer ihåg hur vi diskuterade Hitler och vilken knäpp snubbe han var. Och hade detta hemska skett nu så hade vi i Sverige sagt ifrån. Usch vad Sverige var fegt då!

Året är 2015… Jag bläddrar förstrött bland bilder av människor med halshuggna huvuden. Det är mitt folk. Det kunde lika gärna ha varit jag. Jag kollar på mina vänner och undrar om det är samma människor som var förfärade den där skoldagen och bedyrade att dom aldrig bara skulle blunda som Sverige gjorde då.

Dom blundar, om inte hårdare än förr. Jag har inte hört någon av mina icke-syrianska vänner säga: ”Gud vad hemskt, Jag förstår att det måste vara jobbigt för er”. En bekräftelse på att vi inte lider i tystnad. Jag vill höra höga röster protestera. Men det är knäpptyst.

Jag vill bara säga till mina vänner att det där halshuggna huvudet ni såg kunde ha varit jag. Den där brända kroppen kunde ha varit jag. Den där våldtagna flickan kunde ha varit jag. Jag är Khabour!