Helen Damars senaste dikt berör hur syrianer (araméer) än idag efter 100 år lider av Sayfo, och även hur liknande grymheter utspelar sig i Mellanöstern idag.
Nu har det gått 100 år
Sedan folkmordet Sayfo satte sina djupa spår
Våra hjärtan blöder, varför är det så få som förstår
Att vi dag in och dag ut vandrar med öppna sår?
I denna sekund repeteras en identisk slakt
Monstrena är ännu en gång ute på barbarisk jakt
Missbrukar sin vidriga makt
Och bryr sig inte om huvuden kapas i takt eller otakt
~
HJÄLP!
100 år och Mellanöstern slutar inte att blöda
Snart är alla mina bröder och systrar döda
”Älska din fiende”
Men hur ska jag kunna orka mer?
Ser du inte det jag ser?
Hur ska jag kunna älska djävulens anhängare?
Mördare, barbarer, människo-sprängare!
Allt detta, på grund av vår religion
En folkgrupp som SLAKTAS på grund av den djupa tron!
Världen, vakna upp!
Ser ni inte att tusentals själar vandrar på nålar?
Hur kan ni blunda för era medmänniskors hjälplösa tårar!?
En omänsklig folkresning med miljontals martyrer
Blod har sugits åt som om monstrena vore vampyrer
~
100 år sedan och nu är vi där på nytt
Kommer vårt stora sår någonsin bli igensytt?
Mitt älskade folks lidande trycker ner min kropp och själ
Mina rötter, mitt blod, till er ger jag ett ofrivilligt farväl