”Turabdin kan blomma till ett land där alla har en plats”

DEBATT Syrianernas fortsatta existens stärks genom att bevara och återskapa vårt kulturarv i hemlandet Turabdin.  

En förutsättning är att säkerhet och social trygghet garanteras, att alla har lika rättigheter och att demokratin säkrar medborgarnas röster och skyddar minoriteterna. Jag anser att Turkiet har utvecklats idag till att bli ett tryggt land som kan garantera dessa förutsättningar. Turkiet har idag ett stabilt politiskt system och med ett EU-medlemskap kommer stabiliteten att stärkas.  

Med den demokrati, utbildning och sociala och ekonomiska utveckling som EU innebär kan Turabdin blomma till ett land där alla har en plats. I ett sådant läge är vi vinnarna. Turkiet i EU blir ett tryggare land än till exempel Irak, Syrien och Libanon för oss syrianer.   

Av erfarenhet vet vi att de stater som inte är demokratiska i grunden inte kan garantera minoriteters trygghet och existens. Irak är ett bra exempel på detta. När det stora spöket Saddam Hussein försvann poppade hundra andra spöken upp. Med facit i hand vittnar vi alla om hämndaktioner, tvångskonverteringar och andra övergrepp och brottslighet på framförallt den kristna minoritetsgruppen. Fundamentalismen och oordningen tog över i ett ögonblick. Frågan är vad har vi för garantier att inte till exempel Syrien går samma öde tillmötes om den syriska regimen skulle falla. Idag skyddar regeringen alla medborgare men skakas staten om lite så rasar dockhuset.  
I Libanon, där jag själv är född och uppvuxen, är det inte bättre. På många sätt är landet fantastiskt men den som har upplevt kriget har också bevittnat att människan kan vara sin medmänniskas värsta fiende. Libanon är långt ifrån demokratiskt och långt ifrån stabilt – både politiskt, socialt och ekonomisk.  

Libanon är på gränsen till att vara laglöst där grupper fritt kan beväpna sig eller organisera aktiviteter mot staten, eller mot andra grupper. Den politiska tillhörigheten eller klantillhörigheten är starkt inrotad i ett traditionellt system. De statslösa syrianerna som kämpade för ett kristet Libanon fick inget annat än besvikelse tillbaka. Kristna bekämpade varandra, syskon sköt varandra i öppna strider, den som var min fiende igår är min bästa vän idag och mardrömen tar aldrig slut. Syrianer har inte råd med detta utan vi måste koncentrera oss på att bevara vårt kulturarv och kämpa för vår existens, vilket vi enbart kan göra i ett demokratiskt system.  

Erfarenheterna av kriget i Libanon är skrämmande. Därför får vi inte drömma om ett fritt och demokratiskt land förrän annat är bevisat. Alltså en oberoende stat med gemensamma mål och drömmar  som bygger på en demokratisk grund, där alla är lika värda och har lika möjligheter och rättigheter.  

Samtidigt finns många svårigheter och hinder i föverkligandet av återvändandet till Turabdin. Det första är vi själva, vår tro på visionen om att ett återvändande och ett återskapande av vårt hemland är möjligt. Det andra är att lära oss att leva med muslimer som jämställda grannar och med respekt för varandras existens. Med andra ord att se bortom de katastrofer som drabbade oss under Seyfo och hitta en väg ut, att förvandla sorgen till en vision och en framtid. Det tredje är att organisera oss själva för att mobilisera och bevara de krafter som finns, för att lyckas med vår vision. För mig är dessa svåra hinder men de är inte omöjliga att överskrida om vi börjar bearbeta dem. Och det genom att organisera oss själva.  

Jag hoppas att vi stannar upp en stund och tänker över vart vi är på väg. Är det värt idag att rädda det som kan vara räddas av vår historia? Har vi skyldigheter att lämna något kvar till våra barn? Om vi inte gör det, vad blir konsekvenserna?

Detta är den andra och sista delen av Nadja Banno Gomes debatt om att återvända till Tur Abdin. Den första delen publicerades 2010-02-24