Vägen hem går via ett Turkiet i EU

DEBATT Denna artikel är en inbjudan till några reflektioner kring återvändandet eller skapandet av en stark syriansk existens i Tur Abdin samt en diskussion om Turkiets ansökan till EU.

De gånger jag har haft tid åt att läsa de syrianska debattartiklarna på Bahro Suryoyo, så nämns det ingenting eller väldigt lite om att det finns en möjlighet att återvända eller återskapa vårt hem i Tur Abdin i sydöstra Turkiet. Om jag har missat artiklar som berör ämnet så ber jag om ursäkt. 

Under historiens århundraden och framförallt händelserna under första världskriget har miljontals människor dödats varav flera miljoner kristna i Mellanöstern. Syrianer i Mellanöstern har förlorat uppskattningsvis 350 000 människor (i vissa källor talas det om 100 000). För oss syrianer är konsekvenserna av folkmordet väldigt stora eftersom vi är en liten folkgrupp. Av den anledningen får denna fruktansvärda händelse absolut inte glömmas bort. Samtidigt måste vi lära oss att bära såren och gå vidare. Livet måste gå vidare och den kommer att gå vidare med eller utan oss. Därför är det bättre att kämpa för en stark existens än att sitta passiv för vi har mycket kvar att tillföra världssamfundet.

Vi får också inte glömma att händelserna kring under första världskriget inte har varit den enda orsaken till emigrationen från Tur Abdin. De konflikter som kontinuerligt blåste upp mellan den turkiska staten och kurder, andra världskriget, hungersnöden på 1960- och 70 talen samt det hårda ekonomiska läget är andra orsaker som har drivit oss till att lämna våra gårdar, åkrar, hus och de kloster och kyrkor som har utgjort ryggraden för vårt kulturarv. Idag finns det inte mer än några tusen syrianer i hela Turkiet varav ett fåtal munkar och präster som bevakar kyrkorna och de tiotals kloster som finns kvar. Fortsätter detta så riskerar vi att förlora grunden för vår existens. Tur Abdin är vårt gamla land och vi har inte råd att förlora det som finns kvar. För varje generation som går i diasporan blir det allt svårare att hålla vårt kulturarv och vår etniska medvetenhet vid liv.

Idag vittnar vi om en ny era i världspolitiken. Förhandlingar om Turkiets EU- inträde är ett faktum och det är en mycket viktig fråga för syrianer världen över. Ett integrerat Turkiet i EU måste vara syrianernas dröm om att återskapa sin existens. Ett EU- land med demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som ligger till grund för lagar och förordningar som bevakas och efterlevs bör vara det som vi måste sträva emot. Gränser flyttas idag, de utvidgas eller tas bort. En europeisk gemensam identitet formas och viljan till samexistens är starkare än någonsin. Vi ska inte glömma att kristna och andra religioner levde sida vid sida i tusentals år i Mellanöstern och med Turkiet i EU kan vi leva säkrare.

Därför anser jag att återvändandet som mål inte är ett omöjligt projekt. Jag har i år besökt min by Azekh och många andra byar i Tur Abdin. Det kändes för första gången att jag var hemma. Jag blev fascinerad av paradiset som finns där. Jag blev glad över att se de tappra försök från familjer som har återvänt. Men jag blev också fundersam över hur länge våra rötter kommer att finnas kvar om vi inte kräver tillbaka det som ursprungligen var vårt. Vi har våra gårdar kvar och många hus står tomma och väntar på att de skall få tillbaka sina ägare.

Jag skulle vilja se en uppmaning från arameiska/syrianska organisationer och kyrkor till sitt folk att leta efter sina hus och gårdar. Försök renovera och besök dem då och då så vi kan säga att vi har våra rötter kvar. En vacker dag kanske vi kan ta tjuren vid hornen genom att åka tillbaka och slå rot i vårt fädernesland. Det finns praktiska möjligheter till detta om Turkiet är med i EU.
 
Vi kan ställa många frågor till oss själva idag. Under hur många generationer kommer syrianer att överleva? Vilka är vi? Kan vi rädda nästkommande generationer från att förlora sin syrianska identitet?  Kan Europa säkra vår framtidsexistens som folkgrupp? Vad händer om nationalismen stärks i Europa? Här är jag medveten om de motsägelser jag har försatt mig i. Europa är inte enbart mänskliga rättigheter och demokrati. Europa är också en kontinent under förändring. Högerextremismen tar marknadsandelar och det är ett faktum att nationalismen har tagit parlamentariska platser i vår demokrati och som europé passar jag säkert mer in i Turkiet än i ett annat europeiskt land. Jag är också medveten om konsekvenserna för våra barn. De är svenskar och européer som vilken annan svensk eller europé som helst och de måste få rätten till att vara det de vill vara.

Med kunskap om deras historia är jag säker på att deras identitet som svensk stärks och de får bättre möjligheter i en värld som är bäddad för mångfald. Därför är det viktigt att återplantera våra rötter och försöka gradvis eller delvis skapa en stark existens i Tur Abdin. Vi måste sikta framåt och glömma mycket för att kunna gå vidare. Risken är annars att vi fastnar kvar i historien och får svårigheter att komma ur den.

Jag menar inte att vi ska packa våra väskor och åka iväg redan idag. Jag skulle vilja ha en vision och en strategi för att säkra vår existens. Och dagens EU- förhandlingar med Turkiet ger oss en fantastisk chans att gradvis hitta tillbaka. Det är dags att skapa en realistisk vision eller en säker pilgrimsfärd till Tur Abdin. Det kommer att säkra vår existens som grupp, den kommer att ge identitetsstyrka för våra barn och förhoppningsvis återskapa den bortrövade rättvisa som har fallit oss ur händerna.