Jag vill att du stämmer mig Orhan Karan

8

Det syrianska (arameiska) folkmordet i Osmanska riket är en oerhört viktig del av folkgruppens historia. När politiker världen runt diskuterar ett erkännande av folkmordet så brukar de ovilliga ofta föra fram det som ett argument till varför man inte ska ta ställning i frågan. Historia ska nämligen historiker behandla, inte politikerna.

Argumentet faller dock rätt snabbt när man sätter sig in i frågan och inser att det är så mycket mer än bara historia, för folkmordet som i folkmun kallas Seyfo är vår vardag. Detta har tydliggjorts något enormt de senaste dagarna av en turkisk-stödd förening i Sverige, som försöker skrämma och hota oss överlevare till tystnad.

Den turkiska statens förtryck mot oss syrianer (araméer) är fortfarande stort. Vi har inte fått bygga nya kyrkor i landet förrän i år, trots att landet enligt lag är sekulärt. Det är mot turkisk lag att nämna folkmordet och vi framställs som lögnare och förrädare i såväl skolböcker som tunnelbanekampanjer. Vi får inte ens lära ut vårt eget utrotningshotade språk.

Båda mina föräldrars familjer kommer från en by som heter Kerburan i dagens sydöstra Turkiet, som innan 1915 var som vilken annan syriansk by som helst. Det var en av byarna som drabbades allra hårdast av folkmordet och av de ytterst få som överlevde var många barn som togs och påtvingades nya muslimska namn. Min gammelfarfar var en av dem.

Många av barnen blev igenkända när hotbilden minskade och de togs sedan tillbaka av syrianer (araméer). Barnen fick innan de räddades lära sig det kurdiska språket och i Kerburan totalförbjöds de få överlevande som kunde tala syrianska (arameiska) från att tala det. Detta ledde till att ingen av de tusentals familjer som idag har rötter i Kerburan talar vårt eget anrika språk, om man inte lärt sig det i efterhand. Det är lika mycket en ständig påminnelse om vår historia som det är vår vardag.

När Turkiet reformerades och blev det land som det är idag påtvingades alla turkiska efternamn som de flesta av oss än idag lever med, på samma vis som Turkiet fortfarande lever med och genomsyras av den nationalism som låg till grund för Seyfo. Detta gäller tyvärr även många (men absolut inte alla) turkar som bor i Sverige.

Minnesmonumentet som invigdes i Hallunda är en symbol som hedrar våra martyrer och ger oss styrka för att fortsätta kampen att överleva som folkgrupp. Många utomstående privatpersoner och föreningar har visat stort stöd, men en förening har utmärkt sig i frågan. Orhan Karan som är ordförande för Islamiska Kultur Föreningen i Bredäng skickade omedelbart in en stämningsansökan på en miljon kronor för att han och många med honom känt sig kränkta av banderoller som hängts på kyrkan.

Banderollerna jämförde 1915 års förövare som kallades för ungturkar med nazistledaren Adolf Hitler. Det är alltså samme Hitler som sade följande:

”Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer idag ihåg utrotningen av armenierna?”

Men för Orhan Karan finns inte denna koppling eller någon relevant jämförelse. Trots att polisen lagt ner hans anmälan så uppgav han till dagen.se att han har bildat en kommitté som tillsammans med turkiska advokater ska driva ärendet vidare. Det verkar inte finnas några gränser för hur långt han och de med honom är beredda att gå för att skrämma och hota oss till tystnad 100 år efter folkmordet. Detta är vår vardag.

Jag vill gärna veta hur Orhan förklarar det faktum att Turkiets kristna befolkning minskade med 95 % mellan 1914-1927. Jag vill förstå hur han kan se sig och det turkiska folket som de riktiga offren i denna fråga på grund av förtalskampanjer som i deras ögon saknar historisk grund. Det räcker tydligen inte med de öppna sår som vi bär på efter att våra förfäder mördats, förslavats och våldtagits. Det spelar inte heller någon roll att man skadade vårt kulturella, religiösa och lingvistiska arv något enormt. Det stora misstaget vi som folkgrupp verkar ha gjort är att överleva för att kunna berätta sanningen.

Allt detta visar varför det är så oerhört viktigt för den svenska regeringen att följa upp riksdagsbeslutet och erkänna folkmordet. Det handlar inte enbart om att vi ska få ett erkännande för det som hänt oss historiskt, utan även hur det än idag präglar vår vardag. Statsminister Stefan Löfven sade följande i sitt tal under minnesdagen för förintelsen:

”Varje generation måste höra namnen.

Varje generation måste få se familjeporträtten.

Varje generation måste förstå vad som kan hända om hatet får slå rot.”

Genom att inte låta generationerna höra våra offers namn och se våra familjeporträtt så ser man klart och tydligt vad som händer när man låter hatet slå rot i 100 år. Man ser det även här i Sverige.

Tills regeringen tar vad som ska vara ett självklart beslut och erkänner folkmordet så tvingas vi leva i denna vardag. En vardag där folkmordsförnekare tillåts att se sig själva som offer och stämma en kyrka, trots att de som de kränkta personerna försvarar mördade och fördrev 95 % av de som tillhörde kyrkor som den nämnda.

Det enda positiva jag känner att jag personligen kan ta med mig av det beteende som uppvisats av personerna från Islamiska Kultur Föreningen i Bredäng är att det bevisar hur folkmordet måste diskuteras mer än någonsin. Det visar att jag gör rätt i att alltid föra vidare berättelserna från de före mig, och tala sanningen om det svåra tillstånd syrianerna (araméerna) än idag befinner sig i som konsekvens av allt detta.

Skulle det dock på något vis leda till att någon känner sig kränkt så har jag inget annat val än att be om en sak:

Stäm mig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Print this pageEmail this to someone

8 KOMMENTARER

  1. Mycket bra skrivet herr chefredaktör!
    Hoppas Turkiet lär sig att erkänna folkmordet och sluta förneka det hela tiden, för de gräver sin egen grav just nu.
    Hoppas Osman och hans turkiska advokater lyckas sätta igång arbetet igen och att polisen lika snabbt lägger ner deras dumma anmälningar.

  2. riktigt bra skrivet. Stora applåder för dig som skriver så öppet hoppas bara du blir hörd.

Välkommen att kommentera på Bahro Suryoyo! Din kommentar blir synlig först efter att en modetrator har godkänt den enligt våra villkor för kommentarer.

Kontrollfråga * Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.