På 600-talet e. Kr dök Islam upp på det syrianska området. De kristna syrianerna underkuvades och blev underställda araberna/muslimerna som tredje klassens medborgare och tvingades betala dubbel skatt till staten medan muslimerna var befriade från skatt. De diskriminerades både ekonomiskt, socialt, etniskt, språkligt och kulturellt och många tvingades övergå till den nya religionen för att kunna leva som fria medborgare.
Med tiden ökade det religiösa förtrycket och förföljelserna mot syrianerna och övergången till Islam ökade kraftigt. Islam upphöjde arabiskan till ”heligt språk” och det blev nödvändigt för medborgarna att lära sig arabiska. Många syrianer som lärde sig arabiska glömde med tiden sitt syrisk-arameiska modersmål. Syrianerna lämnade sitt eget språk för att lättare kunna leva i ett muslimskt dominerat samhälle. Idag är en stor del av araméerna arabisk-talande, medan en mindre del av dem kan sitt arameiska modersmål.
Fram till slutet av 1300-talet var araméerna i majoritet i Mellanöstern, men mot slutet av detta sekel erövrades området av mongolen Timur Lenk. Stora delar av den syrianska befolkningen utplånades och de överlevande blev en minoritet. Timur Lenk förstörde många kyrkor och kloster, stora ruiner av förstörda kyrkor finns fortfarande spridda i Turabdin (sydöstra Turkiet), speciellt i byn Hah.
Under de senaste 700 åren har syrianerna ständigt varit offer för olika religiösa massaker, mestadels verkställda av fundamentalistiska muslimer. Den sista stora massakern inträffade 1915, då ca 200.000 kristna araméer dödades på det brutalaste sättet i sydöstra Turkiet.
ARAMEISKA SPRÅKET
Arameiska är ett av världens äldsta språk som fortfarande är i bruk. Det har använts utan avbrott i tal och skrift i minst 3000 år, men den äldsta hittills upptäckta arameiska inskriptionerna kommer från 800-talet f.Kr. Under det första årtusendet f.Kr. talades olika arameiska dialekter på det område som går under namnet ”den bördiga halvmånen”, eller ”Aramea”.
Arameiskan var först arameiska folkets modersmål innan den blev vid slutet av 700-talet f.Kr. ett internationellt språk, speciellt i Mellanöstern. Vi kan till exempel läsa i Gamla testamentet om detta när det blev förhandlingar mellan den assyriske stabschefen och judarna som bad honom att föra talet på arameiska, varken på akkadiska som var assyriernas språk eller på hebreiska som var judarnas språk, men på arameiskan som var etablerad som internationellt språk i Mellanöstern. Vi läser följande när judiska ledare säger: ܡܠܠ ܥܡ ܥܒܕܝ̈ܟ ܐܪܡܐܝܬ ”Tala till oss på arameiska, herre, vi förstår det språket” (se Gamla testamentet i Andra Kungaboken 18:26). Så, arameiska var internationellt språk inom diplomati och handel och fortfor i sin syriska form att vara ett kulturellt kommunikationsmedel i Mellanöstern fram till 600-talet e.Kr.
När de persiska achaemeniderna, ledda av Cyrus 539 f.Kr., erövrade Babylon och satte stopp för det arameisk-babyloniska riket, grundade de ett stort achaemenidiskt rike som sträckte sig från Indus dalen i Indien till floden Nilen i Egypten. Perserna fortsatte använda arameiskan som skriftligt kommunikationsmedel i sin administration. Arameiska hade redan varit riksspråk i det babyloniska riket och perserna var tvungna att överta det som kansli- och förvaltningsspråk i hela sitt rike vid sidan av andra språk. Arameiskan var då det nationella språket i ”Aramea” (arameiska område) och det dominerande talspråket i Mellanöstern.
När Alexander den store erövrade på 300-talet hela området, gjorde han grekiskan till kanslispråk.
De persiska partherna däremot, som etablerade ett stort rike i de århundradena runt Kristi födelse, återinsatte arameiskan som kanslispråk i sitt rike. Vid början av vår tideräkning var arameiskan i olika former det dominerande talspråket i Syrien och Iraq och de angränsande områdena.
Arameiskan utvecklade ett antal litterära (skriftliga) dialekter. De mest kända är:
palestinsk-judisk arameiska, samaritansk arameiska, syro-palestinsk-kristen arameiska, alla dessa längs Medelhavets östra gränser, och vidare babylonisk-talmudisk arameiska, mandeisk arameiska, samt syriska i Irak, Syrien och Mesopotamien.
Det syriska språket var ursprungligen den arameiska dialekten som brukades i den arameiska staten Edessa. På grund av politiska, sociala, kulturella och kyrkliga faktorer vann det arameiska språket i Edessa spridning på bekostnad av alla andra arameiska dialekter och branscher. För att skilja detta språk från alla andra nyarameiska dialekter idag kallar vi det ”klassisk syriska” (kthobonoyo = skriftspråk). Tusentals böcker från olika perioder är skrivna på syriska.
Från och med den arabisk-muslimska erövringen av Mellanöstern har syriskan trängts undan.
Syriska förekommer som undervisnings- och skriftspråk trots att ingen längre använder det som talspråk hemma. Hemma talar man nyarameiska i ett par former (Turabdins arameiska, sureth, maaluliska, och mandeiska)
Det syriska språket är både rikt och fattigt. Det är rikt på så sätt att det innehåller termer för alla begrepp och vetenskapsområden som var kända under antiken och medeltiden, och är formrikt språk med goda potentiella möjligheter att utvecklas. Men det är fattigt i den mening att det lider brist på ord och termer för de moderna teknologiska uppfinningarna.
För första gången i modern historia har syriskan getts tillfälle att undervisas fritt och officiellt men bara i Sverige och i ämnet modersmål. Men arameiska språket klassificeras som ”endangered language” som ligger i fara att dö ut, därför krävs det stora åtgärder att göras för att rädda det.
SYRIANERNA IDAG
Det finns idag ett par miljoner araméer i världen. Mindre än hälften av dem lever i Mellanöstern. De flesta finns i Syrien, Libanon och Irak, men i mindre antal i Turkiet, Iran, Jordanien, Israel-Palestina, och även Ryssland. Majoriteten är kristna men andra religioner också finns bland de såsom mandéer. De kristna är uppdelade i olika kyrkotillhörigheter. Syrianernas situation varierar från ett land till ett annat.
På 1930-talet krigade östsyrianerna (under namnet nestorianer och senare under assyrier) mot irakiska regeringen i strävan att etablera en självständig stat. Som resultat blev de lätt offer för brutala massakrer. Idag erkänns de som etnisk grupp bara av den irakiska staten som på 1970-talet gav sin irakiska syrianska medborgare kulturella rättigheter.
I Sydöstra Turkiet var syrianerna mer tryckta än i andra länder. Där har de sedan länge hamnat i kläm i kriget mellan kurdiska rebeller och de turkiska soldater och terroriserades av båda sidor. Under de senaste decennier har tiotals syrianska högt uppsatta personligheter mördats i Turabdin troligen av nationalister och fundamentalister. Även i norra Irak har flera syrianska ledare mördats.
Sedan 1960-talet utvandrade många syrianer till Amerika och Europa. De flyr undan förtrycket, förföljelserna, arabisering och diskriminering till att inte få lära sig sitt språk och sin kulturhistoria. De tvingas att bli av med sin identitet och måste påstå att de är araber eller turkar för att kunna överleva i området.
Omkring 350 000 syrianer lever idag i Europa. De flesta har anpassat och etablerat sig bra i de europeiska samhällena. De betraktar de nya västerländska länderna som sina nya länder. I exempelvis Sverige finns det omkring 150 000 syrianer där de flesta lyckats med integrationen.
Av Dr Assad Sauma, Syrolog