Att fullkomligt ignoreras och förnekas sin existens

Nedanstående text är känslor som jag tror att många känner igen sig i.

Det syrianska (arameiska) folket är ett av de äldsta folkslagen som vandrar på denna jord idag. Vi var bland de första som spred kristendomen i världen och även vårt arameiska språk som påverkat och influerat andra folkslag och dess kulturer. Allt ifrån viktiga delar av judarnas heliga skrifter till hela kristendomen har vi i allra högsta grad påverkat om man ska se utifrån ett religiöst och historiskt perspektiv. Vårt skriftspråk revolutionerade sättet folk kunde kommunicera med varandra på, och det var i mångt och mycket det tillsammans med det arameiska folkets diplomati och handel som spred språket till öst såväl som väst. Det syrianska (arameiska) folkets språk, långa historia, anrika kultur och starka koppling till kristendomen brukar ofta lyftas upp när man talar om vårt folk, men man glömmer ofta att nämna det som kanske är viktigast att lyfta fram idag. Att det syrianska (arameiska) folket är urinvånare i Turkiet, Syrien, Irak och Libanon.

Man blir i västvärlden allt mer mån om att understryka respektive lands urinvånare och deras rättigheter vilket är självklart. Urinvånarna i ett land bör ses som en vital del av det landet då de varit med att bygga upp det området ända från början. De ska dock upphöjas framförallt för sitt kulturella bidrag till samhället. Utan indianerna i USA, samerna i Sverige och aboriginerna i Oceanien så hade dessa platser aldrig varit sig lika, och man hade gått miste om en kulturell skatt utan dess like. Därför är det alltid en sorg för världssamfundet att se när urinvånare behandlas illa och orättvist för att de inte anses passa in i normerna.

I vår svenska skola så får man tidigt lära sig att mobbning är det värsta man kan utsätta sina klasskamrater för. Kampen mot mobbning av elever pågår i vartenda klassrum i Sverige och i vartenda land där man har en human människosyn. Av erfarenheter som jag har vittnat om och fått berättade för mig av många är inte den fysiska mobbningen den värsta och inte heller den verbala där man tilltalar någon på ett nedsättande vis. Den värsta mobbningen av alla är när ingen bryr sig om att du överhuvudtaget existerar och det känns som om ingen vet om eller ser att du finns där. Att denna utfrysning ger en känsla av att det enda som skulle hända om du dog var att de omkring dig skulle rycka på axlarna och fråga, vem var hon eller han egentligen? Så känner nog varenda syrian (aramé) i världen just nu.

Som urinvånare i fyra länder finns det i dessa länder starka kulturella kopplingar till oss och genom oss till hela världen, då de flesta av världens äldsta kyrkor och kloster som finns i dessa länder är byggda av oss. Dessa ses utav någon anledning inte som en del av världsarvet när Islamiska Staten (IS) river ner korsen från nämnda byggnader. Det arameiska språket som är lika utrotningshotat som hela det syrianska (arameiska) folket är tillåts inte att frodas och ingen gör en insats för att tillåta oss att bevara det. I byn i Turkiet som mina föräldrars familjer kom ifrån var valet att tala kurdiska eller råka väldigt illa ut. Vårt anrika kulturarv överlever enbart på grund av envisheten från våra organisationer som ideellt sliter varje dag för att bevara detta vilket är en oerhört tuff uppgift med rådande förutsättningar. Ingen skolbok nämner vårt folks historia med förföljelse, lidande och folkmord efter folkmord förutom turkiska, som självklart i ett led av deras propaganda nämner oss och armenierna som förrädare i landet som fortfarande förnekar att deras ungturkar nästan förintade våra folkgrupper i dagens sydöstra Turkiet för 99 år sedan.

Det syrianska (arameiska) folket har utstått fysiskt lidande i form av folkmord upprepade gånger i historien. Var det inte mongoler så var det turkar och kurdiska klaner. Det som har hänt i Syrien de senaste åren där huvudstaden Damaskus tidigare hetat Aram-Damaskus efter våra förfäder har decimerat vår minoritet ytterligare. Hela den syriska befolkningen har lidit, men inga har blivit sådana måltavlor för de extrema islamistiska rebellerna som syrianerna (araméerna). Det är inte nog då samma grupper har rest västerut in i Irak och mördat, våldtagit, kidnappat, förslavat och drivit ut hundratusentals syrianer (araméer) ur sina hem. I staden Mosul ringer för första gången på 1600 år inga kyrkklockor för att staden är tömd på sin kristna befolkning, då ultimatumet konvertera, lämna eller dö ställdes i staden med en deadline för dessa människor som fick sina hus märkta likt judarna under andra världskriget. IS nöjer sig dock inte med Mosul utan utökar sitt kalifat och har intagit stad efter stad sedan erövrandet av Mosul.

Det är inte första gången i världshistorien vi blir kallade otrogna och mördas av extremister då jag och alla andra med syrianskt (arameiskt) ursprung fortfarande har öppna sår från de brott mot mänskligheten som blivit en vardag för oss. Men det är just nu inte detta som krossar våra hjärtan mest av allt. Hela världssamfundet har talat om Gaza och Ukraina. Man har lagt full fokus på att lobba för sin agenda och för att lösa konflikterna på alla möjliga vis. Alla humanitära organisationer stod redo för att samla in pengar till de drabbade. När Obama väl nämnde Irak så talade han om jezidernas lidande. Syrianerna (araméerna) är dock bortglömda.

Att varje dag jaga politiker, försöka nå fram i media och göra allt man kan för att hjälpa de som lider i hemländerna med vetskapen att hela världssamfundet enbart iakttar och ser vår existens raderas ut rör mig till tårar varenda dag. I mitt gamla klassrum i Västerås så hade jag blivit tillrättavisad om jag utsatte någon för en sådan mobbning och offret hade fått stöd och blivit omhändertagen. Gäller det dock ett utrotningshotat folk som bidragit med det första utbredda skriftspråket, suttit ihop delar av bibeln och varit med att visa hela västvärlden kristendomen så händer precis ingenting av vikt. Obama vill nu helt plötsligt självklart rikta flygattacker mot IS då de närmat sig Erbil och oljefälten. FN:s säkerhetsråd har inget mer att säga än att de tycker att alla borde hjälpa till av bästa förmåga, när det enda som verkligen kan rädda oss är verkligt enade medlemsnationer som bekämpar terrorn i landet för att sedan med stark närvaro av styrkor likt i Mali hjälpa de drabbade att återvända till sina hem.

Hela det syrianska (arameiska) folket vädjar om hjälp med hela sin existens på spel, men Carl Bildt agerar inte. Inte nog med att han vägrade att erkänna folkmordet i sydöstra Turkiet i riksdagen så sitter han nu som utrikesminister och försöker göra en insats för vår folkgrupp genom det som tydligen är den främsta diplomatiska insatsen han kan göra, då det är det enda han faktiskt har gjort förutom att överlämna ärendet i FN:s händer. Han twittrar. Det må vara IS som mördar och fördriver oss men den största tortyren gentemot oss som urinvånare i fyra länder står världssamfundet för, som gör bland det värsta man kan göra mot någon. De ger oss känslan av att det enda som skulle hända om vårt folk dog ut är att alla skulle rycka på axlarna och fråga: vilka var de egentligen?