19-årige Jacob Lahdo är vice ordförande för Syrianska-Arameiska Ungdomsförbundet och skriver ifrågasättande gentemot världssamfundet gällande det Syrianska (Arameiska) folkets framtid.
Det syrianska (arameiska) folket är urinvånare i det område som förr kallades Aram. I dagens Syrien, Turkiet, Irak och Libanon finns ett mångtusenårigt arv efter folkgruppen, och runt om i hela världen kan man se ett inflytande från våra kyrkofäder och vårt arameiska språk. De djupa rötter som folkgruppen har i området har däremot i sekel ryckts upp och skadats allvarligt. Folkmord efter folkmord. Förtyck och förföljelse. Från majoritet gick vi till att vara minoritet och till sist blev minoriteten även flyktingar. Det mesta av det som en gång var, finns inte längre kvar.
Som en stickling från ett träd är jag planterad här. På en plats långt bort från mina förfäders lever jag ett helt fantastiskt liv med stor tacksamhet till Sverige, där vi äntligen har kunnat leva i frihet och i fred. Jag känner mig hemma med det svenska och min vardag i landet som blev en fristad för min folkgrupp och som lät oss bevara vårt hotade arv samtidigt som vi blev svenskar.
Sällan har jag känt igen mig så mycket i nyhetsrapporterna som senaste tidens. Amazonas står i lågor och det uppmärksammas med rätta som ett hot mot hela vår existens och tusentals arter måste räddas. Ingen står oberörd av vansinnet. Med det sagt så tänker jag tillbaka på det jag sett på sociala medier under den senaste månaden. Jag såg där stora bränder som hotade våra hembyar och kloster i sydöstra Turkiet utan att myndigheter och räddningstjänst agerade. Jag såg nya terrorattentat mot kristna områden i Syrien. Som om det mångtusenåriga arvet inte var hotat nog så fortsätter förföljelsen, och oavsett vilket av hemländerna man befinner sig i som syrian så utsätts man konstant för övergrepp med förhoppning från förövarnas sida att de sista av oss ska packa ihop och lämna för gott.
Varför gör inte omvärlden något? Varför accepterar man tyst dessa staters behandling av en urbefolkning trots deras nödrop? Hur länge kan en statslös folkgrupp överleva efter att man gjorts arvlös genom att ens rötter bränts till aska?
Att en av jordens äldsta levande urbefolkningar hotas till utrotning flyger fortsatt under radarn på media och världssamfundet. Samtidigt blåser vindar som kräver av oss, trots att vi hyllas för hur välintegrerade vi är, att vi ska glömma dem där rötterna vi har och det som en gång var. Partier som vill ersätta integrationspolitiken med en assimilationspolitik har fått tanken att bli allt vanligare kring väljarnas lunchbord. Ta seden dit man kommer tänker man oskyldigt. Indirekt utrotning av oss som statslösa tänker jag full av ångest.
I min hemstad Norrköping, såväl som massor av andra städer i landet känner man oss syrianer ofta som dem som är så där företagsamma och flitiga. De som är välintegrerade men ändå traditionella. De som är väldigt kristna med de storslagna festerna. Men i bakhuvudet på frisören som gör dig fin finns alltid farmors berättelse om hur hon överlevde ett folkmord. I prästens tankar finns en oro över om våra uråldriga kloster han studerat på kommer konfiskeras av Turkiet eller brännas upp. Din goda arbetskollega har svårt att sova om nätterna för att han inte kan acceptera att han aldrig igen hann träffa sina släktingar i Syrien.
Vi är alldeles normala människor som även här är offer för ett tyst och accepterat folkmord. Det är inte bara bomberna och gevären som mördar våra bröder och systrar som är ett hot. Det är fördrivning, tvångsassimilering och politiska åtgärder i hemländerna som gör det svårare för ännu en generation till här i diasporan att inte ge upp kampen för att det där arvet ska fortsätta föras vidare. Den svenska regeringen som kunde hjälpa oss genom att erkänna folkmordet Seyfo 1915 bröt sitt löfte att göra det. Varken regeringarna Reinfeldt eller Löfven har på ett humanitärt plan velat hjälpa oss att hantera vår folkgrupps särskilt utsatta situation i terrorns Syrien och Irak. Samtidigt har enorma summor skickas till ren och skär korruption från SIDA.
När vi i början kom hit till detta land på 60- och 70-talet så skämtades det om att allt var fantastiskt här, förutom det kalla klimatet. Men görs inget åt det bildliga klimat som vi lever i så kommer sticklingarna aldrig att kunna växa och frukten från trädet som för längesedan växt sig stort långt härifrån kommer aldrig att synas till igen. Dagens utrotningshotade art kommer enbart att hittas i historieböckerna. För av allt att döma så tycker de i maktens rum att vissa arter helt enkelt är mer värda att rädda än andra.
Så förlåt mig Sverige om ni tar illa upp för att jag kommer vägra assimileras eller återvandra till en säker död. Jag har ännu inte förlorat hoppet om att överleva.