Det är idag jag föddes i Mellanöstern, i en by som grundades av personer som hade överlevt folkmordet på syrianer (araméer) 1915, Seyfo. De kunde efter folkmordet inte längre åka tillbaka till sina ursprungsbyar som helt hade blivit uttömda på sin kristna befolkning. Min farfar var en av dessa, han hade förlorat flera syskon, sin bror lämnade han gråtandes i sin halshuggna moders famn, hans far hade dödats med svärd. Att lämna sin bror förföljde och plågade honom ända till den dag han lämnade jordelivet. Min farfar gick bort utan att veta lille Afrems öde, det ärrade hans själ. Som sjuåring övertalades han av sina vänner att lämna kvar sin lillebror, så att när de flyr inte blir upptäckta av hans gråt.
31 dec 2015. Jag fyller år. Jag får en massa gratulationer. Tack men jag känner ingen glädje. 2015 och det sker ett folkmord på oss syrianer (araméer) igen. 1915, då hjälpte ingen oss och idag gör ingen det heller. Det är till och med att idag är det ännu värre. Just nu handlar det om att våra sista rötter rycks ur marken, ur den mark vi döpte, ur den mark vi gav världen civilisationens vagga. Men ändå är det den ”kristna” västvärlden, den som sätter stämpel på vad man anser sig vara civiliserad som oftast beväpnar de som håller i kniven mot oss. Allt detta för att upprätthålla det politiska maktspelet.
Politiker hycklar, organisationer hycklar, världen hycklar. Ingen är där för att bekämpa orättvisa, ingen stat är där för att försvara den svage och den utsatte. Hade världen varit rättvis så hade vi syrianer (araméer) haft det annorlunda och vi hade fått vara herrar över vårt eget öde.
Vi syrianer är alltid ensamma. Vi kämpar alltid ensamma, ändå har vi hela tiden präglats av att vi står upp för rättvisa och hjälpt de som är svagare av oss. Vi syrianer ber för våra fiender oavsett vad vi har fått gå genom. Vi syrianer har alltid ställt upp för varandra. Vi syrianer har alltid gett rygg åt varandra. Kärleken till varandra och vår familjesammanhållning har alltid gjort oss starka.
Just nu dödas våra syskon, de sprängs i luften, de flyr och drunknar i Medelhavet, de hamnar i Jordanien och lever på gatorna, männen fängslas och kvinnorna hamnar i prostitution för att försörja familjen. I regionen Homs, Sadat, grävs massgravar fram med syrianer (araméer).
Så, i denna stund som mer än någonsin kräver vår sammanhållning, kräver att vi står upp för varandra, kräver vår styrka för att överleva, vad gör vi då? Finns det nu något viktigare än att vi åter kavlar upp ärmarna för att hjälpa vår bror och syster att överleva? Det är överlevnad det handlar om, men det väl du, syrian (aramé)?
I dessa tider lägger vi massor med pengar på alkohol, fyrverkerier och nyårsfester, vissa fester har biljetter som kostar tusenlappen. Tänk efter lite nu, tänk riktigt noga och jämför. För 150-200 kr bekostar du mat till en person under en hel månad.
Vi har alltid ställt upp för varandra, nu är det den värsta perioden på över 100 år för vårt folk, kan du ställa upp för dina medsyskon? Låt oss göra något för att de våra ska få leva. Det är nu vi ska visa att våra band är starka, allt det vårt folk har genomgått kan inte bara få vara i onödan, det min farfar och våra andra förfäder offrade sig för måste vi uppfylla, de gjorde det för att få oss att överleva. Nu är det vår tur att föra detta vidare.
Det är min födelsedag, just nu är #Projecthope (se länken nedan) igång som hjälper syrianer (araméer) i nöd, du som gratulerar mig, du är oftast min vän, kan du gilla, dela sidan? Kan du donera 100 kr eller mer och uppmana flera att göra så? Det skulle göra min födelsedag till något bättre, då det också ger hopp åt en annan människa.
Jag ber,
Habib Markus Dilmac