Bahro, du är mitt ljus!

Gabriel Be Che reflekterar över sin barndom, sin patriotism, om syrianska eldsjälar och energitjuvar. Om varför Syrianska Riksförbundet och svensksyrianska politiker inte tar sitt ansvar i en tid där det syrianska (arameiska) folket är på väg att utrotas i sina hemländer, i Aram, i landet mellan Eufrat och Tigris.

Jag hade bott med min familj i ett radhus i en av de nordöstra förorterna i Göteborg under hela min uppväxt. Tillsammans hade vi tillbringat 25 år i huset som gett oss otroliga minnen. Det var dags att flytta och byta miljö. Från en förort till en annan, från ett hus till en lägenhet. Vi stod inför stora förändringar.

Vi hade under denna tid hunnit lasta på oss en massa prylar och stod inför det stora dilemmat att välja vad vi ska kasta och vad vi skulle behålla. Vilken ambivalens! Om morsan och farsan skulle bestämma skulle allt med. Vi tyckte annorlunda. Jag och min tre år yngre bror satt i ”sy-rummet” (egentligen en klädkammare, men pappas symaskin från stenåldern fick sätta namnet för rummet).

Vi gick igenom alla gamla leksaker, klädesplagg, favoritböcker etc. Vilken nostalgi! Vi hittade våra favoritleksaksbilar, en liten synt som man kunde spela på och som körde bakgrundsmusik samtidigt. Alla drömmar om att bli kända ”zamore” blev helt plötsligt befästa i våra sinnen igen. Ett gammalt kassettband med ”Shikri bar Lahdo” (…ach Midyat) från 80-talet lämnade minnen från familjens långa bilresor till ”Almanya” i farsans gamla ljusblåa Volvo 240. Överrösta av massa minnen från barndomen fann jag även en låda fylld av den klassiska tidskriften ”Bahro Suryoyo”.

Ni ungdomar som är från en senare generation kanske inte vet vad detta är, men det var vår dåtida månatliga tidskrift som utgavs på svenska/ syrianska/engelska/arabiska. Föregångaren av Bahro.nu skulle man kunna säga. För mig var den viktig när jag var liten, en tid där sociala medier saknades. Bläddrade fort igenom dem för att scanna av materialet. Spännande! Roliga artiklar med bilder. Lite dikter. Grattis hälsningar. Evighetsfrågan; namnfrågan mer känd som ”namnkonflikten”. År 2015, vi har inte löst den. Vi är fortfarande där. På en upplaga av Bahro från 80-talet hittar jag på framsidan en bild på den nya SRF styrelsen. Min pappa är med på bilden, invald i SRF´s styrelse som sekreterare och jag känner genast igen mig. Hans första och enda år i Riksförbundet.

Min fars engagemang i den syrianska/arameiska identiteten har smittat av sig. Jag själv har suttit med i SAUF, SAAF, SOKU, SAUS, SAFG på lokal-, regional- och nationell nivå genom åren. Fortfarande verksam. Jag tycker det är viktigt. För mig är det en självklarhet att engagera sig och påverka, stimulera och utveckla frågor som berör vår syrianska/arameiska identitet och kultur i Sverige. Det är inte något jag blivit påtvingad utan snarare en plikttrogenhet som sitter med i benmärgen. Jag känner ett ansvar. Antar att min far kände precis likadant just då. Han är gammal idag, men desto klokare och mer erfaren. ”Gammal i gamet” brukar en del säga. Kan tänka mig att han är trött på detta eviga engagemang och detta tidskrävande arbete som genomsyrat hans cirka 40 år i Sverige. Han är en eldsjäl. Det finns ett par sådana i varje stad har jag lärt mig. Det skulle behövas fler. Det kommer dagar där jag känner mig matt, trött och irriterad på alla syrianer.

När jag såg omslagsbilden på min far med alla andra män (saknades kvinnor på bilden även om SRF har haft flera kvinnor representativa i styrelsen senare år) tänkte jag på hur tiden var just då, där skrivmaskinen och bilresorna till Södertälje var en självklarhet medan vi idag har andra förutsättningar att bedriva föreningsarbetet. Vilken förändring och resa vi gjort sedan dess.

Vi har idag möjlighet att använda skype, mail, laptops, X2000 till förmånliga priser etc. Vi har kanslister som arbetar heltid med att serva styrelsen med administrativa saker. Vi har eldsjälar i föreningar som arbetat i 20-30 år med syrianska (arameiska) frågor. Tack till er!

Ni gör mig varm om hela hjärtat. Fortsätt, orka. Ni behövs! Fler behövs! Få vet hur mycket ni åstadkommer. Många tar Er förgivet. Alla fester, alla idrottsföreningar, alla supportrar, alla föreläsningar, alla böcker, alla ungdomskvällar etc. Det ligger mycket planering, pengar, tid och kraft bakom dessa aktiviteter. Det finns anledningar till varför syrianerna är etablerade i Sverige. Det är delvis tack vare er! Det som gör oss unika, vi syrianer (araméer), är att vi alltid vill fortsätta framåt. Utvecklas. Lära oss nytt (nästan alla i alla fall).

Det är nästa sak som slagit mig. Lika många eldsjälar som vårt folk har finns det även nästan lika många energitjuvar (som jag väljer att kalla dem här). Sådana som förstör, som har andra intressen. En annan agenda. Dessa människor finns alltid med i kulisserna, överallt. I alla samhällsklasser och organisationer. De är lite som parasiter. De lever på våra rester. Kvarlevorna som ligger kvar. Likt hyenor som asätande djur. De förstör mycket. Vi skulle kunnat klara oss utan dessa, men tyvärr finns de där och vi måste hantera dem på bästa möjliga sätt, i ett civiliserat samhälle där demokrati och yttrandefrihet råder. Det fick min far göra då och det måste nästa generation göra idag. Vissa saker är sig lika från 70-talet och andra saker är förändrade.

När jag fortsatte stirra mig blind på denna bild på den nyvalda styrelsen som ska representera folket tänkte jag genast. Vilket ansvar. Vilket uppdrag de ålagt sig. Vilka hjältar. Då slog mig tanken, var är dessa hjältar idag? ”Varför finns det inget fungerande riksförbund idag. Vad har hänt?” På farsans tid gjorde man sig hörda och var ett maktmedel. I dag sker fasansfulla saker gentemot vårt folk i Syrien/Irak (ett desto viktigare ämne som jag får behandla i en annan text) men jag varken ser eller hör något från vårt riksförbund eller våra folkvalda syrianska politiker. Jag frågar mig själv: ”vad har gått snett?”

Jag är varken naiv eller dum för att förstå att det finns starka krafter bakom dessa frågor. Bryr mig inte om det. Jag är orolig över att det inte finns en huvudorganisation som är kapabel till att styra och se över folkets intressen i Sverige. Det är beklagligt. Det finns många syrianska organisationer där det krävs en generationsväxling och ett nytänkande. Jag är en man med stor tillit till den nya generationen syrianska ungdomarna.

Jag har under mina verksamma år inom de syrianska föreningarna fått lära mig att bortom alla dessa energitjuvar finns det även en massa duktiga, driftiga, ambitiösa och engagerade ungdomar som inger hopp om en ljus framtid. Många akademiker som skaffar sig kunskaper och utbildningar, entreprenörer som driver spännande företag. Jag hoppas att dessa människor tar sig tiden och även ägnar några timmar av deras dyrbara tid åt de syrianska frågorna. Den ideella kraften behövs. Er dyrbara tid behövs. Låt inte energitjuvarna stå i vägen och stjäla er tid eller styra våra framtida frågor. Utan er finns inget Vi. Assimileringsprocessen är redan startad och du behövs nu!

Ahuno, vi får inte slänga dessa tidningar. Dem är värdefulla”. Min bror håller med.

Jag bläddrar i samma tidning och hittar av ren slump ett fotografi på min svärfar (20 år yngre) som är från Stockholm där han med vänner och familj är på en syriansk fest i Norsborg. Tar en bild och skickar den till min fru. Skrattar en stund, häftiga kläder de hade! Vad världen är liten.

Lillebrorsan som är 23 år gammal, sitter fortfarande bredvid mig och leker med vår gamla leksakssynt. Han kommer aldrig bli ”zamoro” det har farsan sagt till honom och knäckt alla drömmar. Men jag låter honom leva i den drömmen en stund till.

Ahuno, jag tror faktiskt farsan på sin tid var som vi är idag. En riktig patriot”. Brorsan håller med. Jag blir stolt.

Samtidigt som det finns stunder där man suckar och säger ”jao, vart är vårt folk påväg egentligen” och allt känns hopplöst när känslan av att vi sitter fast i gamla strukturer och eviga konflikter så måste man väcka sig själv och intala sig: ”vad kan jag göra för mitt folk?”. Och också någonstans kanske landa i all hopplöshet och konstatera: ”herregud, vad mycket vi hunnit göra under så kort tid”. I allt negativt som brukar ingärda våra konversationer så måste vi ibland bara bromsa in, blunda och tänka på allt positivt.

Ahuno, tänk dig, Syrianska FC har varit i Allsvenskan och lyckats besegra Blåvitt (Europacupmästare en gång i tiden), vi har haft och har en minister i svenska regeringen, vi har grymma akademiker som är doktorer, jurister, psykologer, kemister, ekonomer etc.” Brorsan läser till ingenjör och jag själv är utbildad socionom. Vi är en del av framgången.

Det är en självklarhet för mig och det positiva blir mitt bränsle som driver mig till att fortsätta detta eviga arbete. Jag klarar det aldrig ensam. Vi alla behövs. Förvänta dig aldrig att någon annan ska belysa syrianernas rättigheter och bevarande. Just idag när syrianerna som folk är utrotningshotat, på väg att upplösas i Eufrat och Tigris, då behöver jag att du kliver fram och tar ansvaret. Var en eldsjäl i den syrianska familjen!