Ditt vackra namn är det ingen som ropar längre, du har fått ett nytt, ett främmande namn

Umit Dags insändare är en rörande berättelse från verkligheten som skildrar händelserna under 1915 års folkmord, på syrianska (arameiska) kallat Seyfo.

Tänk Dig:

Hela din familj är samlad. Din far, din mor, dina syskon, farbröder, morbröder och deras barn. Din farfar och farmor, morfar och mormor. Du är rädd, så rädd att du kissat ner dig. Ingen hand att hålla, ni barn har avskilts från de äldre. Din mor ser på dig, från andra sidan rummet, och du på henne. Hon visar med sitt ansiktsuttryck att du ska vara tyst. I samma rum står främmande män med vapen i händerna. Gevär, svärd och stora knivar. De örfilar din mormor och de andra äldre. Du hör något om att förneka Jesus men förstår inte riktigt vad det är de vill. En av männen kommer fram till er barn, tittar på er länge och noggrant. Tillslut tar han din hand i sin och leder dig ut. Du blir utvald. Du tittar på dina syskon på väg ut, ser din mor i ögonen igen. Du tittar på din far, hans blick säger förlåt. Förlåt att han inte kan försvara er. Du ser i din mors ögon igen. De tar farväl av dig. Du förstår att något hemskt kommer att ske men vet inte vad. Det var sista gången du såg henne. Vad har vi gjort? Vilka är dessa män?

Tankarna är många i ditt huvud. När du gått ut kommer de främmande männen snart efter. De tänder på och en svart rökpelare sträcker sig mot himlen. Du hör dina syskons skrik. De som försöker ta sig ut skjuts på fläcken. Snart är hela huset övertänt och skriken tystnar. Du är ensam med en främmande man som talar ett främmande språk. Du får en örfil för att du kissat ner dig, sedan släpar han dig med sig. Lukten. Lukten av brända kroppar sätter sig i din näsa. Överallt ser du svarta rökpelare sträcka sig mot himlen. Hela byn brinner. Vad hade byns invånare gjort för att förtjäna detta? Svaret är att de var syrianer och därför kristna. Det var brottet. Byn heter Kerburan och tömdes nu på sin befolkning. Men detta hände inte bara Kerburan utan tusentals kristna byar i hela det osmanska riket. Året är 1915 och ett dekret att utplåna armenierna var utlyst.  ”Lök som lök”, var den allmänna tankegången och dekretet utmynnade i att utplåna alla kristna.

Marschen för dig blir lång. Du är paralyserad av skräck och håller hårt i handen. Du vill släppa och springa iväg, långt bort men väljer att hålla hårt i den. Handen som utplånade din familj. Handen som just slagit dig en örfil, väljer du att hålla hårt. Det finns ingen logik i det men all logik är borta. Överallt ser du hus och kyrkor som brinner. Du hör skrik som sakteligen tystnar. Du ser lik längs vägarna. Gravida som fått magarna sprättade, du vill inte titta. Inte se. Men du ser och tvingas gå över lik. Du känner igen dem alla, för det var ju så, att alla i byn kände varandra trots att ni var över 500 syrianska familjer i Kerburan. Du ser din lärarinna i en hög av döda kroppar och du ser farbror Melke, som ägde byns lilla butik, och som brukade bjuda er barn på godis när det var jul och påsk. Du blundar, vill inte se. Stora karavaner av människor leds ut i öknen. Utan mat, vatten, skor eller kläder.

Tusentals människor skickas ut mot en säker död i den heta öknen. Du och många andra ”utvalda” barn hamnar till slut i familjer där ni får vara pigor. Hjälpa till med hushållet, städa och se efter familjen. Din lön är att du får leva ytterligare en dag, om du jobbat bra. Ditt vackra namn är det ingen som ropar längre, du har fått ett nytt, ett främmande namn. Men på natten, då, ja då hör du hur någon ropar ditt namn. Det är din mor. Du minns hennes röst, hur hon brukade ropa på dig att samla ihop dina små syskon och komma in och äta. Du vill inte vakna, du vill vara kvar i drömmen med din familj. Du saknar dina syskon, era lekar. Nätterna blir din trygghet, då du får vara med dem. Du vaknar av att det luktar. Lukten vägrar lämna dig.

De följande åren blir ingenting bättre. Ni som blev ”utvalda” och överlevt har fått överge er tro men får ändå inte bära skor, gå på trottoaren, bära kniv, rida på djur. Ni får leva som tredje klassens medborgare. Vissa djur är högre rankade än er. Alla spår av er har man försökt radera.  Tusentals kyrkor och kloster totalförstörs, heliga böcker och litteratur bränns. Ert språk, er kultur och traditioner har de förbjudit. De gör allt för att utplåna och radera alla spår av de kristna. De ”utvalda” barnen ska assimileras.

När nyheter om de hemska massakrerna nådde omvärlden via utländska missionärer och diplomater utfärdade Storbritannien, Frankrike och Ryssland en gemensam varning om de pågående massakrerna och dess följdverkningar. Massakern och fördrivningen av de kristna pågick i skymundan av första världskriget och när de allierade vunnit kriget riktade man blickarna mot spillrorna av det osmanska riket. De skyldiga och arkitekterna bakom massakern skulle straffas. Rättegångar hölls och flera av ledarna dömdes till döden medan andra fick långa straff för sina brott. Enver, Talaat och Cemal samt en rad andra ledande figurer inom det ungturkiska partiet som redan flytt landet dömdes till döden i sin frånvaro. Men så snart den nya nationalistiska rörelsen, under ledning av Mustafa Kemal, tagit makten i Turkiet, stoppades rättegångarna. Alla misstänkta friades, inklusive de som redan dömts skyldiga. Förföljelserna mot de kristna återupptogs med följden att Turkiet år 1923 (republikens utropande) var så gott som helt rensat från icke-turkiska befolkningsgrupper, med undantag för kurderna.

Armenier, syrianer och pontiska-greker hade en mångtusenårig historia och bakgrund i regionen och kunde inte assimileras och därför måste de undanröjas fysiskt. Man använde religionen som verktyg för att få med sig de muslimska kurderna, trots att osmanska riket var allierad med kristna länder såsom Tyskland, Österike-Ungern och Bulgarien under första världskriget.

Året är 1923 och republiken Turkiet utropas. Alla överlevare kan återvända till sina ursprungsbyar utan risk för att bli dödade. Överlevarna från Kerburan gör allt i sin makt för att hitta alla ”utvalda”barn.  Du hittas, av din bästa kompis pappa. Han tar med dig tillbaka till Kerburan. Du frågar efter henne men hon blev inte ”utvald”.  Nu följer en ny tid. Du får inte vara syrian. I det nya Turkiet ska alla vara turkar och en turkifieringsprocess sattes igång. Allt och alla skulle ha turkiska namn. Byar, städer, floder, berg, gator och torg. Du och alla andra blir tilldelade ett turkiskt namn. Än en gång får du ett främmande namn tilldelat. Syrianskan var förbjuden och fick varken läras ut eller talas i hemmen. I det nya Turkiet får inga nya kyrkor byggas och endast turkiskan får läras ut i skolan. Tiden går och Kerburans överlevare återhämtar sig och bygger upp byn på nytt. Kerburan heter nu Dargecit.

Så småningom bildar du egen familj och får egna barn.  Byn växer och återhämtar sig. Ingen talar om massakern. Det är förbjudet och öron finns överallt. Du tittar på dina barn där de är ute och leker på fältet.  Du ropar på din dotter att ta med sig sina småsyskon in för att äta, och du minns din mor. Nu var det så längesen och det känns nästan som en dröm, så overkligt. Men du känner lukten, den lämnar dig aldrig.

Året är 1974

Cypernkonflikten startar och Turkiet hamnar i krig med Grekland. De kristna syrianerna ses som allierade till Grekland och Kerburan blir anfallen om nätterna. Ni som inte ens vet vart Cypern ligger. Kvinnor rövas bort, boskap stjäls och åkrar sätts i brand. Skräcken är total. Ska 1915 återupprepas? Du bestämmer dig för att lämna byn. Det är svårt. Du är urinvånare och denna marks rättmätiga ägare. Du och ditt folk var de första här. Två gånger byggde ni upp Kerburan men nu måste ni lämna. Det är med tårar och ont hjärta en efter en lämnar. 1915 gör sig påmind. Byn töms på sin befolkning igen. Ingen vet riktigt vart, det enda man vet är att det är dags. 1978 är Kerburan tömt på syrianer med undantaget en stor man vid namn Indravos Demir. Han vägrar. Samma år mördas han och han blev Kerburans siste syrian.

Du hamnar i Sverige och i Västerås. Det lilla landet i norr med ett kors på flaggan. Det var allt som räknades. Korset på flaggan, det måste vara ett kristet land. De flesta från Kerburan hamnar i Västerås och i Norrköping.  I båda städerna byggs det genast upp kyrkor likt den i Kerburan. De får båda sitt namn efter Kerburans kyrka, S:t Koriakos . I ditt nya hemland är det tillåtet att bygga kyrkor och för första gången i ditt liv är du fri och en fullvärdig medborgare i ett land. Du är evigt tacksam mot detta land. Här får du vara syrian, får tala syrianska och får ropa på dina barn på deras syrianska namn. Du bär fortfarande ditt tilldelade namn. Du hatar det men byter inte för rädslan är så djupt rotad i dig. Ditt namn gör dig också påmind om vad du varit med om.

Du vill egentligen glömma allt du varit med om. Radera allt och börja från när du landande i Sverige  men känner att du sviker de som inte blev ”utvalda” om du gör det. Ditt namn vittnar om dem. För det får inte glömmas. I Turkiet är det förbjudet att tala om massakern men inte här. Du berättar för dina barnbarn om seyfo, svärdets år, 1915. Det var vad det kom att kallas, svärdets år. Det känns så overkligt, som en hemsk dröm men du känner fortfarande lukten, lukten som aldrig lämnat dig.

Året är 2015

Det är nu exakt 100 år sedan folkmordet ägde rum. Förövarna och de flesta offren är borta. Dagens turkar och kurder är inte de som är skyldiga till folkmordet men en försoningsprocess har inte ägt rum. Vissa kurdiska ledare och organisationer har erkänt vissa kurdiska klaners delaktighet i massakern men från turkiskt håll är det locket på.Det gör ont i ditt hjärta. Inte bara de grymma massakrerna och förintelsen på de kristna. Inte nog med att du såg hela din familj och släkt dödas, tusentals byar som tömdes på sin urbefolkningoch hela din historia förintades så säger man idag att det aldrig hänt. Det gör ont i dig. Du känner ju fortfarande lukten. Förintelse processen mot er pågår än idag, 100 år senare.

Långt ifrån alla turkar och kurder var skyldiga till massakern. Det finns många exempel på hur turkiska, kurdiska och arabiska familjer adopterade barn eller skyddade förföljda personer för att på så sätt rädda dem från en säker död. Det finns dokumenterade fall där guvernörer som vägrade följa regeringens order på massakrerna. Det finns även exempel på kurder som skyddade kristna byar mot andra kurder.

Natten till den 24 april 1915 började den första fasen i folkmordet då över 250 armeniska läkare, jurister, politiker, ämbetsmän, lärare, författare, poeter och andra intellektuella som skulle kunna bli kärnan i ett framtida motstånd, arresterades över en natt och avrättades inom 72 timmar. Därför räknas 24 april som startskottet på folkmordet. Folkmordet som förintade över 2 miljoner kristna och som tömde den syrianska byn Kerburan, två gånger om. Natten är fortfarande din vän. För då hör du än din mors röst som ropar ditt vackra namn.

Året är nu 2015 men en del av mig dog 1915