Påskfirande – med hopp om en ljusare framtid för Mellanösterns syrianer (araméer)

Påsken har sitt ursprung i Jesu lidande och uppståndelse. Men egentligen har den sina rötter mycket långt tillbaka i tiden.

Mycket lidande har vi gått igenom, men samtidigt fortsätter kampen för en ljusare framtid för vår folkgrupp.

Påskfirandet är för alla kristna högtidernas högtid och påskens ursprung har med Jesu död på korset och uppståndelsen att göra, som är själva grunden för den kristna tron. Men påskens firande sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden, till den judiska påsken. Judarna firade och firar än idag osyrade brödets högtid. Den firas till minne av uttåget ur Egypten och firas normalt under åtta dagar. Under denna tid äter man inte syrad eller jästmat, som vanligt bröd, utan man äter osyrat bröd. Anledningen till detta är att man var tvungen att fly hastigt från slaverietEgypten och därmed inte hann jäsa brödet, och till minne av detta äter man alltså ojäst bröd.

Det finns en hel del symboliska likheter mellan den judiska och kristna påsken. Judiska pesach handlar om befrielsen från slaveriet i Egypten. Den kristna påsken handlar om syndens slaveri där Jesus kom för att lösa mänskligheten ur detta slaveri. Blodet från ett felfritt lamm ströks på dörrposten till de judiska hemmen, vilket skulle vara tecknet för dödsängeln att gå förbi medan egyptiernas hus skulle hemsökas. Jesus är det felfria lammet, Guds lamm vars blod skulle frälsa människorna på långfredagen. Judarna äter det osyrade brödet, de kristna tar emot ett himmelskt bröd med vin i nattvarden när de firar påskdagen, Jesu uppståndelse.

Sista veckan innan påsk kallas för passionsveckan eller lidandets vecka. Det är ett lidande i dubbel bemärkelse för den syrianska (arameiska) folkgruppen. Syrianerna (araméerna) har genom historien varit utsatt för olika angrepp utifrån. Det har skett antingen genom religiös fanatism eller politiskt maktgalna människor. Mellanöstern riskerar att helt utplånas på syrianer (araméer) och andra kristna när religiös fanatism utbreder sig. Vårt arameiska språk är på väg att försvinna i de områden där det talas levande idag. Vidare är ödet fortsatt ovisst för de båda kidnappade biskoparna i Syrien. Seyfo, Svärdets år, som inträffade för närmare 100 år sedan är fortfarande en fasansfull och oförglömlig händelse för folket och det fortsätter förnekas av Turkiet. Mycket lidande har vi gått igenom, men samtidigt fortsätter kampen för en ljusare framtid för vår folkgrupp.

När vi på påskdagen firar uppståndelsens glädje är det med hopp om en ljus framtid till mötes och framförallt omtanke till vårt folk som idag lever i Mellanöstern under svåra förhållanden.

Edo Bricho, Glad Påsk!